Sida 146
OLOF JONSSON I HOF.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det inflytande som tullfrågan, i första hand frågan om lifsmedelstullar, utöfvade på hela vårt politiska lif under mer än ett decennium, har så ofta blifvit ur olika synpunkter karaktäriseradt, att numera knappast något intresse är att påräkna för ytterligare undersökningar af denna sak, åtminstone ej förrän den kan af en senare generations iakttagare rent historiskt belysas. Så mycket torde emellertid nu vara tämligen allmänt erkändt, att "den uppdelning af grupperna inom riksdagen och af deras korrelat inom valmans-kåren, hvilken blef följden af tullfiågans allt dominerande ställning, ingalunda var gynnsam för sträfvandena att lyfta det politiska lifvet i vårt land upp till ett högre plan med friare utrymme för skilda grundsatsers och ideals, ej blott ekonomiska intressens, inbördes kamp såväl som för de större personliga förmågornas insatser. Det talades under 90-talet mycket om "försumpningen" i andra kammaren, och i sin mån hade tullstriden utan tvifvel bidragit att framkalla en sådan, ej minst därigenom, att den å ömse sidor tvungit fram en de rättrognas régime under fortgående sänkning af nivån inom det parti, som då ännu genom sin massa behärskade kammaren. "Försumpningen" bestod ej blott i klassegoismen hos landtmannapartiet — hvilken nog ej var mera påfallande än den man under motsvarande maktförhållanden har att vänta af hvilken klass som hälst — utan ännu mera i den neddragande och förlamande bristen på verkliga personliga kapaciteter, sådana som förr representerat den svenska bondeklassen inom riksdagen. Ett och annat undantag kunde nämnas, men främst bland dessa stod Olof Jonsson i Hof, som visserligen några år såsom frihandlare hölls utanför den naturliga verkningssfer han hade i statsutskottet, men dock, så länge han tillhörde andra kammaren, gjorde sig starkt gällande genom sin mindre vanliga begåfning och sina själfförvärfvade, kanske ännu mer ovanliga insikter. När han slutligen mot sin vilja helt afiägsnades från riksdagspolitiken, var det på grund af inflytelser från ett helt annat håll, och emedan han ansågs hafva svikit sina politiska föregåenden.
Hur man än i realiteten bedömer hvad som skedde i västra Hälsinglands domsaga 1896, så skall man helt visst förr eller senare nödgas allmänt erkänna, att denna beskyllning var obefogad. Liberal politiker i modärn mening hade Olof Jonsson nämligen aldrig varit, och äfven inom landtmannapartiet före dess tudelning fanns mer än en som i långt högre grad kunde och ville göra anspråk på denna titulatur. Han var och förblef en moderat politiker — ehuru icke i detta ords numera brukliga mening — med opportunistisk läggning och hade visserligen som sådan mer än en gång lagt sitt ord och inflytande i vågskålen för frisinnade kraf och mot reaktionära anspråk. Någon öfverlöpare från liberalism till konservatism var han aldrig. Det var emellertid landtman-napartiernas återförening vid början af 1895 års riksdag, som i detta afseende i synnerhet lades honom till last, då man från frisinnadt håll lyckades utestänga honom från riksdagen, och ehuruväl nämnda åtgärd alldeles otvifvelaktigt var riktad mot folkpartiet, den dåvarande vänstergruppen i andra kammaren och sålunda möjligen kunde utgöra ett skäl för denna grupps anhängare att ej önska återval af en så farlig motståndare, så skall det ej kunna ledas i bevis, att han genom att verka för sammanslagningen kommit i strid med sig själf och sina antecedentia. Huruvida någonting vanns för den frisinnade politiska utvecklingen genom Olof Jonssons uteslutande från andra kammaren, lär väl i öfrigt vara starka tvifvel underkastadt, och undertecknad vågar för sin ringa del uttala den meningen, att motsatsen är långt mera sannolik. Det vill i alla händelser förefalla, som om från den 1896 mot Olof Jonsson etablerade valfejden, hvil-
ken fördes på ett sådant sätt, att den rundt om i landet gjorde många tveksamma anhängare af landtmannapartiet till dess förklarade stridsmän, skulle datera sig det egentliga konservativa öfvertaget öfver partiet, ett öfvertag, som dessutom dömde det relativt fåtaliga folkpartiet till en alltjämt tämligen betydelselös tillvaro, så länge det sedan existerade.
Efter att hafva bevistat 21 riksdagar var Olof Jonsson nu hänvisad till andra sysselsättningar under de följande åren. Bankofullmäktige var han sedan 1895 och har sedan fortfarande innehaft detta uppdrag. Därjämte hade han nu, icke för första gången, att såsom ledamot af en k. kommitté fylla en viktig uppgift, och denna gång gällde det utredningen af en storpolitisk fråga, hvari han tidigare intagit en bemärkt ståndpunkt inom riksdagen, unionsfrågan. Denna frågas kritiska läge under 1890-talets förra hälft hade föranledt tillsättandet af en ny unionskommitté 1895, och i denna företrädde Olof Jonsson jämte P. J. von Ehrenheim, Gustaf Sparre, Nils von Steyern och D. G. Restadius gentemot Oscar Alin och Ernst Trygger den moderata svenska uppfattningen. Han gick därvid så långt i tillmötesgående mot Norge som öfver hufvud taget någon praktisk politiker i vårt land på den tiden gjorde.
Förra året beredde Gäfleborgs läns landsting Olof Jonsson tilllfälle att återinträda i riksdagen, nu i första kammaren. Ehuruväl erfarenheten icke gifvit gynnsamma vittnesbörd om den utveckling en sådan omflyttning kan utöfva på en gammal landtmannapartist, så har man dock i detta fall alla skäl att med tillfredsställelse se denna politiska förmåga sålunda återbördad åt det politiska lifvet. Visserligen har första-kammarledamoten Olof Jonsson ännu för sig ett så godt som oskrifvet blad, och tiden har gått fort under de sju år han stått utanför. Man har därför många frågor att ställa till honom, ej minst rörande förhållandet till Norge. Men han har helt visst ej slutit till sina ögon under den politiska exilen utan tvärtom, sin vana trogen, skarpt och noga iakttagit företeelserna och dessutom har han ju nu under en riksdag deltagit i första kammarens arbeten, och af de få anföranden han därvid hållit vet man, att han ännu, vid 65 års ålder, är densamme som förut i förmåga att tänka sig in i ett ämne och ge uttryck åt sina tankar. Han har särskildt vid ett tillfälle under sistlidne riksdag fått kammaren att lyssna med spändt intresse till ett storstiladt, genomtänkt anförande, hvari han med sin starkt sparsamhetsvänliga uppfattning tecknade bristerna i vår statshushållning och särskildt fram-häfde disproportionen mellan kostnaderna och effektiviteten i vårt försvarsväsen. Skall han väl ock taga konsekvensen häraf och medverka till den enhetlighet i det lefvande försvarets system, hvilken ensam förmår höja dess effektivitet till en mot kostnaden svarande nivå? Erik B. Rinman.
NORGES RIKSADVOKAT AFLIDEN.
JOHAN BLACKSTAD. † Norsk riksadvokat, framstående jurist. (Jämför H.8D. 3 årg. n:r 10).
