Sida 121
HVAR 8 DAG
EN FÄRD ÖFVER HIMALAJA.
UR »TIBETANSKA ÄFVENTYR» AF D:R SVEN HEDIN.
Efter manuskript och fotografier af författaren ställda till H. 8 D:s förfogande. (Forts. o. slut fr. n:r 5.)
Danserskorna äro klädda i fårskinnspälsar bestående af ett fyrkantigt, pälsfodradt tygstycke, hvais båda öfre snibbar sammanhållas öfver den högra axeln, och för öfrigt utpyntade med snäckor, koraller, örhängen. armoand och åtskilligt dingelidång af silfver och mässing. Men har man förut sett en äkta indisk "nåtsch", såsom dansen, drifven till sin spets af konstnärlighet kallas, så förefaller den enkla ladakidansen färglös och parodisk.
Allt från Mullbek är det slut med lamaismens bekännare, befolkningen är sedan muselmansk, och talar "urdu", och i stället för tempel och afgudabilder se vi nu små muhamedanska moskéer, och hälsas med de gamla välbekanta orden "salem alejkum."
De båda följande dagarna förde oss till byn Dras. Stigningen är kännbar upp genom üras-älfvens trånga, pittoreska dalgång. Vägen löper som en liten hylla utmed bergssidorna; man börjar bli van vid att se afgrunden gapa under sina fötter, och dock är det obehagligt, då hästarna, säkra och pålitliga, glida och åka kana utför den hala snögatan i utförsbackarna. Floden fyller dalen med sitt ängsliga monotona brus; frisk och klar skummar vattenmassan i sin steniga bädd; här och hvar bildar den forsar och fall öfver bottenisen, som skimrar gtön genom det kristallklara vattnet. Hela berglandet är nu snöklädt; blott här och hvar sticker en svart sten upp ur det hvita täcket. Skönt att slå sig ned framför brasan i Dras' stationshus; därute sjönk kölden till — 22°.
Den 8 januari togo vi, med 17° köld, åter plats i våra sadlar. Männen äro pudrade med hvitt i skägg och mustascher, och kring nosen på hästarne hänger rimfrosten i långa hvita trådar. Där Dras-floden ibland
är tfppen, ryker och ångar det om dess bullrande vattenmassor. Uppåt dalen ligger landskapet insvept i en tät dimma, en älfvalek, som smidigt och tyst smyger sig öfver de kalla snöfälten. Vi rida som i en tunnel genom detta töcken och återfinna snöfjällen på dess andra sida skinande silfverhvita i sin förnäma och högtidliga vinterskrud. Utan en molnfläck strålar himlen sydländskt blå öfver snön. Floden är nu öfverallt frusen, men vi köra vattnets porlande under iskuporna. Stigningen är ytterst långsam, ofta märkes den icke alls. Från flera källor utgå ljjsgröna iskakor, som fylla dalen, och då våra hästar på det glatta underlaget halkat och fallit ett par gånger, gå vi sedan till fots öfver sådana ställen. Snömängden tilltar hastigt; stigen är djupt nedtrampad och löper mest som en meterdjup ränna, i hvars botten alla hästar och fotgängare trampa i samma spår, så att obehagliga gropar och valkar uppkomma. Det är en ful'ständig sjukgymnastik, ett slags bålrullning, att under så tana förhållanden sitta i sadeln; man kastas och slänges till höger och vänster; och då hästen tid efter annan står på näsan, löper man all möjlig risk att få sig ett snöbad vid sidan af stigen. Stolt rida vi förbi den lilla af stenkojor bestående, nakna och kringsnöade byn Matageno, där några kulis röstade för rast, och fortsatte till Mattjuis statiorshus i närheten af passet. Här finnes telegrafstation; blir man insnöad, så kan man telegrafera efter hjälp; för några år sedan fick en resande ligga här i ett par månader med alla sina kulis och höll på att omkomma af hunger. Jag hade bättre lycka; denna vinter var ovanligt fattig på snö.
Här lämnade vi den 9 januari våra hästar för att
EN FÄRD ÖFVER HIMALAJA : Bergssceneri vid Sonamarg. su/^r**^..
— 105 —
