Sida 312
EN SVENSK JULBILD FRÅN AMERIKA.
En del af de svenskar, som komma till Amerika sträfva så mycket som möjligt att acklimatisera sig, detta ofta på bekostnad af sin egen nationalitet. Andra åter sträfva att så mycket som möjligt bibehålla hemlandets prägel i seder och bruk. Och till denna klass måste vi räkna den skara af unga svenska ingeniörer, som begifvit sig ditöfver, många för att erhålla den praktik, som ej var möjlig att få i det gamla landet, många kanske också för att det är lättare att "där ute" skrapa i hop ett litet kapital. Vi äro i dag i tillfälle att återgifva en liten bild från sista julaftonen på Svenska ingeniörsklubben i Brooklyn. Näppeligen kan man tänka sig en mera ursvensk julafton än denna. Allt hvad som hör till en verklig julfest i gamla Sverige fanns också här. Från den tindrande julgranen och doppet i grytan och lutfisken ända ned till den lilla mandeln i gröten. Vår bild återgifver den unga skaran, samlad omkring klubbens svenska husmoder, med den ångande, hemmabryggda glöggen i sin gryta på bordet.
Efter fotografi.
SVENSKA INGENIÖRSKLUBBEN I BROOKLYN SAMLAD VID JULBÅLEN.
Den svenska stämningen som hvilade äfver festen, kom nog mången att totalt glömma bort den hemlängtan, som eljest skulle infunnit sig. Dock kunde man märka en nästan vemodig klang i den skål som föredrogs för "det gamla landet och för absent friends".
W. H.
EDVIN ÅS OCH LILLA LIZZIE SVAN.
En sorgmodig kärlekshistoria, berättad för HVAR 8 DAG af STURE STIG.
(Forts. fr. n:r 18).
Slutsumman af det grundliga förhör, sopi nu anställdes med en hvar särskildt och alla tillsamman blef ungefär följande: Kontorslokalen ligger afskild från köksdepartementet; från den ena till det andra kommer man endast genom dörrar till gården. Med öfre våningen, där familjen har sin bostad, står kontoret i förbindelse genom en smal trappa, som mynnar ut i öfre förstugan. Från denna för åter en trappa upp till en rymlig vind, för närvarande alldeles oanvänd; den är ej panelad, takresning, bjälklag och skorstenspipor framträda utan all inbyggnad. Pigorna hade gått till hvila före här-skapet, hade sofvit hela natten utan att störas af annat ljud än herr Ås sorgliga flöjttoner, dem husan hört i halfslummer, och hvilka stämt henne så sorgmodig, att hon nära fallit i gråt. Herrn i huset hade sofvit godt hela natten och icke varseblifva något misstänkt, frun intygade riktigheten häraf; åtminstone hade Hugo snarkat helt lätt, då hon några ögonblick varit vaken; hade i öfrigt sofvit och ej märkt något. Småbarnens sömn hade varit god och, så vidt de mindes, oafbruten. Jag själf hade sofvit och visste ingenting. Fröken Lizzie hade sitt rum invid sängkammaren, hade suttit uppe en stund, men ej länge, och skrifvit bref, till hvem ansåg hon sig ej pliktig att säga — det var i alla fall till en väninna — hade lagt sig vid half tolf, för att vakna först när frun störtat in i hennes rum och berättat om stölden. Edvin ändtligen berättade trohjärtadt och utförligt, hvad vi redan anfört, hade, äfven han, ostörd njutit sömnens sköna gåfva utan störande tilldragelser.
Förhöret var slut, alla fingo draga sig tillbaka, endast patron och kommissarien stannade kvar på kontoret.
"Nå?" sporde den förre förväntansfullt.
"Allt är klart", meddelade den senare.
"Du har upptäckt tjufven?" Patronen var helt bestört.
"Riktigt", sade länsmannen med en segerherres själfkänsla.
"Och han är?"
"Vänta, låtom oss gå metodiskt tillväga. Du skall själf upptäcka honom under min ledning. Följ bara mitt resonnemang och drag däraf dina slutsatser. Utifrån har ingen kommit in, lås och fönsterhakar i vederbörligt skick, inga spår ute eller inne, Tjufven måste således sökas — —
"Inne i huset!" utbrast patronen. "Ser du!" sade kommissarien uppmuntrande. Du har genast satt dig in i metoden. Men vidare: Pigorna har sofvit och för resten ej kunnat komma in på kontoret, ergo äro de oskyldiga — du kan lugna dem med det, att jag sagt så. Landtmätaren känner jag till, sofver hela natten i ett kör, så att han knappt lär väckas af domsbasunen — oskyldig. Fröken Svan har väl sist varit vaken, och din hustrus systerson är verliebt i henne som en klockarkatt; de skulle möjligen på denna grund ha kunnat gå i komplott att plundra dig, men jag känner henne: hon skulle aldrig underlåtit att krusa håret, innan hon gått att möta honom, och för resten skulle din hustru hört, om hon öppnat dörren till förstugan — jag har förvissat mig, att den knarrar förskräckligt. Hon frikännes. Din hustru bevittnar din egen ostörda sömn, och hon har sofvit lugnt utom ett par ögonblick; inga misstankar hvila på eder. Återstår blott en, som måste vara tjufven —"
"Edvin!" utropar patronen. "Du har gissat det! Jag sade dig det på förhand, om du följde min ledning."
"Omöjligt. Du har ju inga bevis." "Mins du Euclides, som vi läste i skolan? Där fanns något, som hette indirekta bevis: Ingen annan linje kan vara paralell med a än b et cetera. Det är detta bevis jag nyttjar: Efter ingen annan tagit pän-ningarne, så måste pojken ha gjort det."
"Dumheter", utbröt patronen. "Pojken är dum, må så vara, litet löjlig till och med, men han är god som gull, redbar och sann. Han är förmögen och myndig, dricker icke, spelar icke — utom på den förbaskade flöjten —, hvad skulle han med pängarne?"
— 296 —
