Sida 335
DEN SVENSKA SCENEN.
SCEN UR DEN HOLLÄNDSKE FÖRF. HEYERMANN'S »SJÖSTYCKE» HOPPET, dir. Castegrens senaste nyhet på Göteborgs Stora teater. Det genom sin hemska realism trots en del longörer gripande stycket, hvilket i det stora hela fått ett synnerligen godt och vårdadt utförande, har förut icke gifvits hvarken i Göteborg eller Stockholm.
som händt Edvin? Han är ju sig alldeles olik. På en dag har han vuxit från pojke till man. Mitt förstånd står stilla. Har du någon idé?"
Det var mörkt i sängkammaren; patronen kunde således icke se det betydelsefulla småleende, som sväfvade på hans hustrus läppar. Hon öfvervägde för sig själf, om hon skulle låta sin herre och husbonde titta in i den hemlighet, hennes kvinnoöga utspanat, men som passerat obemärkt för mannens blick; hon gjorde det ej gärna — kvinnan har äfven i andras hjärteangelägenheter som oftast sympatiens finkänslighet; — men hon ville ej häller söka undanflykter. Hon räddades ur sin förlägenhet, då plötsligen utifrån hördes flöjttoner, gälla, skärande falska, men sprungna ur fulla, starka lungor som ur ett fullt hjärta. Det var "Suomi sång"; olyckligtvis var Edvins sinne för gladt för att riktigt kunna med en melodi i moll; han tog "Suomi sång" i dur! Patronen drog täcket öfver hufvudet och höll händerna för öronen, frun skrattade, så att hennes fylliga gestalt skakade. Men i jungfruburen bredvid låg Lizzie Svan och tänkte: "Det är hjärtslitande att höra hans spel; men hvad gör det? Han har fått en liten glädje". När hon omsider somnade, hade hon för tredje gången under serenaden hört "Och jag gaf henne blott uppå skuldran en kyss".
* *
Tiden har många yrken; han är läkare, som läker alla sår, om än ärren ofta svida, han är David, sångaren, som stillar passionerna i måget Saulsbröst, en nivellör, som förnedrar högarne och fyller dalarne, men framför allt en slätmålare, som stryker glömskans gråa tonfärg öfver allt, ljust och mörkt, stort och lågt.
Ett halft år hade förflutit, våren var kommen. Tilldragelsen på Wallsnäs var en gammal, utnött hi-stora, man talade ej mer i hvarje kafferep, hvarje skvallerlag om Edvin Ås. En och annan började framkasta förmodan, att när allt kom omkring kunde han vara oskyldig; kronofogden, som hade fem ogifta döttrar, hade bjudit honom på sin nyårsbal; bruks-bokhållarne hade gjort en titt in till honom och yrkat på hans deltagande i ett slädparti vid trettondedagstiden. Tyvärr visste Edvin ej att till deras fulla värde uppskatta dessa prof på vänskapligt sinne och
sällskapliga tendenser. Han afböjde hvarje^närmande lugnt men afgjordt. "Han är stursk", sade bruksbok-hållarne. "Skada", sade kronofogden till sin hustru, "han har 40,000 i arf och kunde passat bra åt Dorotea" — det var tredje dottern.
Äfven gårdsfolket började få respekt för honom. Det var nu icke som förr fråga om barnsligt gyckel, glam och prat vid arbetet, uppbrusande, när något gick emot, omväxlande öfversitteri och kamratlig likställighet gent emot arbetarne. Han ledde dem som förman utan många ord, lugnt, men fast, knapp på beröm som på tadel, nästan aldrig ett skämt. Patronen hade rätt, pojken hade vuxit till man.
Äfven den yttre gestalten bar vittne därom; barnakindernas runda linjer hade blifvit kraftigare, lemmarne gröfre; på mustaschernas plats visade sig verkligen en tydlig mörk skuggning. Dräkten var mindre "gentil" och brokig än förr, men vittnade om finare smak — men så hade också fröken Svan ett litet ord med i valet af halsdukar och tyger, och hennes goda smak var ej underkastad tvifvel.
Men ju mer Edvin så utvecklades, kom han till erfarenhet om en del brister, för hvilka han hittills varit blind. Hans skick lämnade en del öfrigt att önska i fråga om finess och världsvana; och så var allt hans bokliga kunskap en smula försummad. Lyckligtvis fanns hjälpen till hands. Lizzie Svan var den som kunde reparera alla brister, och genom bemedling af fru Gerell åtog hon sig godhetsfullt att gifva Edvin vissa "timmar" i veckan för att initiera honom i kunskapens helgedomar. Fru Gerell bevistade regelbundet dessa lärotimmar, men nog hände understundom, att hon blef utkallad i något ärende. På sin lärjunges flit hade fröken ingen berättigad anmärkning att göra, han läste sina läxor ordentligare än någon skolgosse för sin strängaste lärare, läshufvudet var medelmåttigt, hvarken bättre eller sämre än mängdens, äfven uppmärksamheten var oklanderlig. (Forts.)
I HVAR 8 DAGS den 25 dec. 1904 utlysta pristäflan för utmärkta svenska originalromaner, är det utfästa prisbeloppet
Kr. 6,000 (Sextusen).
Täflingstiden utgår den 15 aug. 1905. Alla våra skriftställare inbjudas att deltaga.
— 319 —
