Sida 424
CARL LEWENHAUPT.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
F. utrikesministern'.- grefve Carl Lewenhaupt ingick i söndags i sitt sjuttiondeförsta år. Med en lång och hedrande diplomatisk bana bakom sig är det säkerligen med egendomliga känslor han nu ur sitt otium betraktar den unionspolitiska situation, hvilken efter en mellantid af 10 år liksom bildar en omedelbar utveckling af det läge, son förefanns, när han själf den 1 juni 1895 trädde tillbaka från konungens rådsbord.
Till börden skåning är grefve Lewenhaupt född på Herrevadskloster den 19 mars 1835 och inträdde efter akademiska studier i Lund år 1858 på den diplomatiska banan. Kabinettssekreterare 1873 blef han tre år senare envoyé och t. f. generalkonsul i Washington, där han kom att intaga en framträdande plats bl. a. som af de spanska och amerikanska regeringarne utsedd skiljedomare i den skiljedomskommission, som tillsatts för biläggandet af de tvister, som uppstått mellan nämnda regeringar med anledning af den föregående kubanska resningen. De vidlyftiga arbetena i denna kommission sträckte sig öfver tiden juni 1880—febr. 1883. Följande år utnämndes han till sändebud i Paris och kallades därifrån till utrikesministersposten den 12 oktober 1889 efter frih. Åkerhielm, som då trädde i spetsen för det första fullblodsprotektionistiska kabinettet efter att i fyra månader som Albert Ehrensvärds efterträdare ha fungerat som utrikesminister i den Bildtska "försonings-ministären".
Det påstås emellertid, att den nye utrikesministern var minst sagdt ljum i tullskyddstron och denna omständighet bidrog nog i sin mån att i dessa partilidelsens dagar försvåra hans ställning under den just vid samma tid uppblossande svensk-norska konflikten om den diplomatiska och konsulära gemenskapens nyordning. I Norge fördes vid denna tid styrelsen af Emil Stängs första högerministär och med denna kommo underhandlingar till stånd, som utmynnade i ett förslag om ett unionelit ministeriellt statsråd, hvari tre norska statsråd skulle hafva säte, liksom efter 1885 års ensidigt svenska grundlagsändring tre svenska statsråd däri hade plats. Enligt förslaget skulle emellertid utrikesministerns svenska nationalitet blifvit uttryckligen fastslagen i riksakten, hvilket den enligt norsk uppfattning icke för närvarande är, och på denna omständighet föll ministären Stäng den 23 februari 1891, hvarmed den nya norska vänstern (första ministären Steen) kom till makten. Statsminister Åker-hielms bekanta förflugna ord vid ett Första kammarens enskilda sammanträde samma år, oriktigt återgifvet i prässen i den form att vi svenskar efter den
föreslagna härordningens gëiiöfflförande skulle bli i stånd att "tala svenska med norrmännen", väckte i Norge till lif en chauvinistisk stämning, som vid stortingsvalen samma år mot all förmodan gaf Steen en stark majoritet för den diplomatiska och konsulära gemenskapens upphäfvande och en ordning med egen norsk utrikesminister.
Därmed vardt unionskrisen akut. Väl lämnade friherre Åkerhielm redan i juli samma år plats för hr E. G. Boström, men det var för sent. En anti-unionell stämning hade tillåtits utveckla sig i Norge, som i patriotisk själfkänsla upphetsade sig med chauvinistiska kraftord, dagordningar och högröstadt tal om hvarjehanda "linier" och beröfvade den norska politiken all besinning. Det var ej minst grefve Lewenhaupts förtjänst att man därvid å svensk sida lyckades bevara lugn och sinnesnärvaro. I sammansatt statsråd den 13 jan. 1892 framhöll han med allvar och bestämdhet, att gemensamma beskickningar vore en nödvändig följd af föreningen, och ett år senare uträckte han den bekanta "brodershanden", i det han visserligen häfdade att den af norrmännen önskade skiljsmässan på konsulatväsendets område vore en fråga, som måste blifva föremål för unionell behandling enligt riksakten, men tillika uttalade, att han icke betviflade, att genom ömsesidigt tillmötesgående en tillfredsställande lösning kunde vinnas såväl af frågan om den gemensamma utrikesstyrelsens ordnande på likställighetens grund med en gemensam utrikesminister, svensk eller norrman, som af frågan om ordnande af det i samband med utrikesstyrelsen stående konsulatväsendet.
Ett sådant anbud två år tidigare hade med all visshet kunnat leda till ett definitivt ordnande af unionsförhållandet. Nu kom det för sent. I Norge snuddade den uppjagade chauvinistiska stämningen redan de revolutionära planernas gräns; i Sverige förde en motsatt stämning, stödd på prof. Alins statsrättsliga teorier, till tvångsrevisionistiska tendenser. Sin höjdpunkt nådde denna motsats under år 1895 och inför densamma vek den fredsvänlige grefve Lewenhaupt sin plats; den 1 juni samma år utnämndes i hans ställe grefve Ludvig Douglas till utrikesminister.
Själf öfvertog han sändebudsposten i London, från hvilken han trädde tillbaka först 1902, hos den svensknorska kolonien därstädes såväl som hos alla landsmän, hvilka med honom kommo i beröring, efterlämnande minnet af en flärdfri och anspråkslös, säll-spordt tillmötesgående och välvillig, i ordets bästa mening nobel personlighet.
__Sigurd Hansson.
EN ÅTTIOÅRSDAG.
JOSEPH CZAPEK.
TiLL PORTRÄTTET Å SID. 415.
80 år fyllde den 19 mars en inom Sveriges musikvärld vida känd och uppburen person, Joseph Cza-pek i Göteborg.
Czapek kan nästan räknas som svensk, så länge har han varit bosatt i Sveriges andra stad. Född i Prag, musiker redan vid mycket unga år, utbildad för goda lärare och därefter anställd vid bl. a. böhmiska teatern i Prag och som konsert-diri-gent i Berlin, kom han som kapellmästare för ett "Steyermarkische Gesellschaft" på en turné 1847 till Göteborg, och blef då utnämnd till musikdirektör vid Göta artilleriregemente. Såsom sådan kvarstod han i 30 år. Vid sidan af detta kall medhann han dock mycket annat. Siffror tala: I 43 års tid har han varit organist i engelska kyrkan och i 50 år vid synagogan. 1 Harmoniska sällskapet har han fört taktpinnen, och
på den tid — det är nu länge sedan! — då Göteborg hade Opera, var han vid denna institution den dirigerande. Dessutom medverkade han ofta vid kammarmusikaliska soaréer och var med om stiftandet af Eugène Sundbergs kvartettsällskap.
När vid den sista stora orkesterkonserten i Göteborg ett "Geistliches Vorspiel" af C. uppfördes, improviserade publiken en hjärtlig hyllning åt den närvarande tonsättaren.
C. har som kompositör varit mycket flitig, och såväl stora symfonier och mässor som smärre verk för olika instrument bilda led i hans mindre i Sverige än i utlandet kända och högt värderade produktion.
Jubilaren hade glädjen att fira sin högtidsdag vid ännu obruten hälsa och vid den största andliga vigör.
— 408 —
