Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

» GRIND VAKTERSK AN ».

Beiättelse för HVAR 8 DAG af "CAROL".

Just där järnvägen i en djup skärning bryter fram ur den skogiga bergstrakten, och med en långsträckt kurva svänger af nedåt slättbygden, ligger tätt invid banvallen och den här mötande landsvägen grind-vakterskans anspråkslösa stuga, hägnad af krokstam-miga äppleträd och frodiga syrener. Och få steg därifrån äro grindarne som skola öppnas och stängas hvarje gång ett tåg hastar förbi under dagens eller nattens timmar.

Hon, hvars ringa kall' detta är, har stått trogen på sin post under många långa år. Dag efter dag, i vintermörker och sommarsol har hon sett tågen rulla förbi i enformigt enahanda, tills ryggen böjts och lemmarne styfnat af krämpor och ålderdom. I frost och yrande snö, i blåst och rägn lika, har hon dröjt där i väntan, till trygghet för dem som kommo på allfarväg, eller ilade fram öfver de blänkande skenornas stråt.

Men hon är en underlig varelse, säger traktens folk. Visst vet ingen något ondt om henne, men den egendomligt bruna hyn, de mörka ögonen och det korpsvarta håret amma ofrivilligt gamla tiders vidskepliga tankar. Och så plägar hon ej umgänge med någon utan dväljes i besynnerlig enslighet i sin hydda, är skygg och inbunden, har knappast ord till tal eller svar, och den skarpa, ljungande blicken möter en ständigt som ett hot, en maning att draga dädan och lämna henne åt sig själf, i samma fred som hon låter andra vara.--

På sin plats vid grindarne är hon äfven i dag, ty i dag som andra dagar vid denna tid skall snälltåget komma farande, tåget med det jättestora lokomotivet och de långa, gungande vagnarne, och som likt ett skydrag plägade svepa förbi i ett moln af hvirflande stoft, så hon bländad och förvirrad ej visste till sig innan det ren försvunnit mellan kullarne.

Och det är försommar, och dagen är varm och vacker med klar himmel och luften mättad af sol. Fram ur skogens dunkel ringlar sig landsvägen hvit och dammig, kantad af tusende vilda blommor, längs banan stiger värmen i dallrande vågor från skenornas stål, och telegraftrådarne gnistra och glimma mot bakgrunden af mörka granar. Vid grindvakterskans stuga stå äppleträden höljda i blekröd färgprakt och syrenerna höja sig i klungor mellan gröna blad, blandande sin doft med de ljumma, kådmättade ångor, som komma sväfvande från bärgens dalgångar. Och öfver näjden hvilar en underlig drömmande stillhet, endast då och då störd af en fågels kvitter eller en skällas pinglande inne i skogen.

Ingen mänsklig varelse är till synes utom kvinnan som står väntande vid sina grindar. Hon har denna gång kommit hit tidigare än vanligt, ty det är godt och härligt härute i det värmande solskenet, men kvaft inne under stugans låga tak, och så blir tiden stundom lång för den som är ensam.

Ensam med sina tankar — den aldrig bleknande sorgens, det aggande hatets tankar, som hon närt i sitt hjärta under många långa år. Dessa, hvilka hon tänkt otaliga gånger, som gjort henne afvog och dyster mot människor, och som alltjämt lågo rufvande i den outplånliga skugga, ödet en gång kastat öfver hennes lif.

De hafva åter kommit öfver henne i hennes enslighet. Der är sitt lifs saga hon på nytt genomlefver, där hon nu i den soliga förmiddagen står grubblande lutad mot den grofva grindstolpen af råhuggen sten. Och allt eftersom det förflutnas gengångare vanka genom hennes själ, får det åldrade ansiktet ett sällsamt, nästan vildt drag, och uttryck af bitterhet, vrede och hat tändes i de djupa svarta ögonen, där de envist stirra hän mot en viss punkt i omgifningen.

Helt nära, alldeles däruppe där bärget brant stupar ned och lämnar rum för åkerjord, ligger tätt vid

banan men lägre än denna, en gammal bondgård med lutande knutar, delvis rasande skorstenar och söndrigt tegeltak. Väggarne äro tröstlöst gråa, frätta af år och vindar, allt ser förfallet och vanvårdadt ut, och en beklämmande dysterhet liksom tränger en till mötes ur de sneda fönstrens små smutsgröna rutor. Och denna skröpliga människoboning, en sannskyldig otrefnadens hemvist midt i den fagraste natur, är det synbara målet för grindvakterskans lågande blickar, och det är hit hon riktar sin knutna hand, då hon, som så många gånger förr, mumlar en förbannelse mellan skrumpna läppar.

Långt tillbaka i tiden, för mer än trettio år se'n, nämnde hon detta ställe för sitt hem. Icke så att hon där var i faders- och modershägn, utan därför att det var dit hon som ett värnlöst, utan huld och skydd prisgifvet barn slungats af ödets oblida vindar. Så långt hon kunde minnas tillbaka hade hon ej haft någon annan tillflykt, och hon hade till en viss grad fäst sig därvid, så som man fäster sig vid ett barndomshem, äfven om man därinom endast pröfvat lidandet. Och ett oafbrutet lidande hade hennes tillvaro varit ända från tidigaste år. De i hvars våld hon var, den gamle bonden och hans hustru, voro hårda, karga människor ur hvars hjärtan girigheten utträngt alla mildare känslor, och de skonade icke den varelse de opåtaldt kunde öfva sitt tyranni emot. Trälande tungt arbete så snart hon kunde vända sina händer till något, smädelser och misshandel var hennes dagliga erfarenhet af det begynnande lifvet, och hördes någon gång hennes klagan eller knot, bringades snart den barnsliga stämman till tystnad genom hot och skrämmande eder. Och alltid skrek man i hennes öron, att hon endast var ett hittebarn, en socknens unge, som man fastnat för på fattigauktion, se'n man först af nåd och barmhärtighet tagit henne från landsvägen, där en usel och eländig tattarkvinna till mor lagt sig att dö i den kalla novembernatten. Och för en sådan var ju inget arbete hårdt nog, ingen föda så dålig att den ej gick an. Med hånfulla tillmälen, med hugg och slag skulle hon än mer plågas och kväsas, för att rätt kunna gällda sin tacksamhetsskuld.

Men de långa glädjetomma åren svunno hän, hon visste knappt huru, och snart var hon ej längre ett öfvergifvet och pinadt barn, utan en fullt utvecklad kvinna, till sitt väsen bättre än härstamning och uppfostran lät förmoda, och hvars utseende blott föga förrådde den gångna tidens mödor och umbäranden. Hon var vacker, sade de som förstodo sådant. Den stolta hållningen, det regelbundna ansiktets bruna hy, det kolsvarta håret och de stora mörka ögonen som på samma gång skyggt och trotsigt blickade ut i världen, skilde henne också vidt från traktens kvinnor, och röjde att ett annat släktes blod flöt i hennes ådror.

Den behandling hon rönte, var ock så småningom vorden mera mänsklig. Omedvetet hade hon tillvunnit sig ett rum i de gamles hårda hjärtan, och de voro nu rädda att hon skulle lämna dem och gå sin egen väg. Kanske fruktade de också dessa blixtrande blickar ur svarta ögon, som stundom förrådde att hågkomsten af deras myckna elakhet låg gömd i djupet af den unga flickans själ. Äfven deras ende son, en vild och i allt ondt bevandrad säile, som ofta varit den värste af hennes plågoandar, fann slutligen för godt att ändra sitt sätt, men så, att det snart blef henne en ny pina; ty den plötsliga krypande ödmjukheten, den närgångna förtroligheten och de hala orden, hviskade i aftnarnas skymning, visade att hans lidelse och lystnad vaknat.

Då träffade hon honom, sin korta lyckas hjälte. Han hade kommit till orten med en skara af hundrade

— 521 —