Sida 313
DE NORDISKA SPELEN.
hvar S DAGS FOTVGHAFI STHLM. „ ,
EN STOR DEL AF LEDAMÖTERNA I DE OLIKA KOMMITTÉERNA FÖR NORDISKA SPELEN: Öfverste V. G. Balck, (Gen.-komm. ordf.), (1), kapt. frih. Silfversparre (2), kapt. Festin (3), kapt. Amundsen (4), kapt. Drake (5), kapt Bergström (6), red. A. Lindman, (Gen.-komm. l:ste sekr.), (7), kapt. Fick (8), kapt. Frestadius (9), d:r Thor Stenbeck, (Nord. sp. läkare) (10) löjtn. Carlberg (11), herr af Sandeberg (12), grossh. Lindberg (13), häradsh. Lagercrantz (14), dir. Giescke (15), ing. Skånberg (16), kass. Thisell (17), bat.-veterin. Pålman (18), bryggm. Hydén (19), löjtn. Linder (20), kapt. Svedenborg (21), kapt. Björnström (22), litteratör Th. Blanche (23), grossh. U. Salchow (24), not. Nordenson (25), grefve J. Hamilton (26), ing. H. Petterson (27).
Nordiska spelen — de idrottstäflingar i stor stil, som redan förut ägt rum i Stockholm, nämligen år 1901, och sedermera afhållits i Kristiania — skola nu, ifall väderleken så tillåter, åter gå af stapeln i Stockholm. Storartade tillrustningar ha gjorts, och en mängd personer och firmor — bl. a. H. 8 D. — har ställt dyrbara pris eller lämnat garantiförbindelser, så att någon brist i kassan icke behöfver uppstå. Om programmet har dagsprässen lämnat utförliga uppgifter.
Då detta skrifves, är det emellertid ondt om snö i hufvudstaden och man har därför tänkt sig att ifall detta för snösport omöjliga förhållandet icke slår om, anordna en järnvägsfärd till Jämtland, där skidtäflin-garne kunna hållas.
Enligt programmet, är all möjlig sport representerad vid Nordiska spelen, och det är också att vänta att en stor mängd idrottsmän och andra intresserade skola infinna sig.
Till de Nordiska spelen har H. 8 D. skänkt tvänne alldeles likadana pris, bestående af cigarettetui i silf-
ETT AF TVENNE AF HVAR 8 DAG TILL DE NORDISKA SPELEN SKÄNKTA PRIS.
ver. Det ena af dessa är utfäst för kappkörning på skidor, det andra för distansridten mellan Uppsala och Stockholm.
Rättvisans handhafvare stod ett ögonblick förstummad och slagen, men i det nästa lyste hans ansikte upp. "Pojken är kär, den som är kär är i stånd till alla sorts galenskaper. Kärleken är upphofvet till allt ondt i världen".
Patron Gerell gick flere slag öfver golfvet. "Jag tror det aldrig", mumlade han för sig själf.
Kommissaren fortfor: "Vi ha nu fullgjort ransak-ningens två första moment, den yttre och inre undersökningen samt det personliga förhöret. Jag skrider nu till det tredje: visitationen. Edvin har tagit pän-garna; han måste då hafva gömt dem någonstädes; ute har han ej varit — inga spår! —, alltså äro pän-garna härinne. Vi gå nu att söka upp dem och tilllika förklaringen på stöldens motiv".
Stackars Edvins tillhörigheter genomsöktes i hvarje vrå och vinkel. Af pänningarne funnos ej ett spår, och indicier, som motiverade stölden ej heller. Väl angaf en anteckningsbok, att unge herr Ås under ett fjerdedels år inköpt ej mindre än tre flaskor "Ofelbart medel till erhållande af stark skäggväxt", konsumerat ej mindre än 6 kronor 25 öre på pomador och skönhetsmedel — en post figurerade i hans räkenskaper först efter fröken Svans ankomst till herrgården —, inköpt ett helt dussin halsdukar, både fär-
gade och svarta, samt en ny sommarkostym; men intet af detta motiverade en anklagelse för stöld mot en person, som disponerade 2000 kronors årlig ränta och i öfrigt var oförvitlig.
Länsmannens anlete var molnhöljdt. "Pojken är mera knipslug än vi anat", var hans mening.
"Får jag honom mellan fyra ögon, klämmer jag dock sanningen ur honom".
"Han är oskyldig", dekreterade patronen. "Jag får säga ett vackert adjö åt mina pangar. Det är förargligt, men hvad är att göra?„
"Låt mig tala vid Edvin mellan fyra ögon."
"Nå, tala då, efter du är så envis. Men jag säger dig på förhand, pojken är oskyldig".
Några minuter därefter hölls det enskilda förhöret på kontoret, Det blef dock inom få ögonblick så offentligt som möjligt. Utom sig af förbittring kom Edvin inrusande i hvardagsrummet, där familjen var samlad in pleno, och ropade: "Moster, morbror, länsman, det nötet, skyller mig att ha tagit pängarne." Rättvisans handhafvare hade följt den misstänkte nog nära i hälarne, så att han nog fick höra sin nya titel. "Han nekar, nekar fräckt", utropade han i sin tur, "nekar och vill sno sig undan förhöret."
(Forts, d sid. 303).
— 297 —
