Sida 44
STORSTREJKEN I ITALIEN.
EN BILD FRÅN STREJKDAGARNA I NEAPEL
Att från prässkongressen i Wien med dess lysande banketter och dess öfvertygelsemättade tal om det fria ordet > makt ramla rätt ned i ett storstrejkande Italien, där mat och dryck voro kontraband och där det fria ordets organ voro indragna af strejkstyrelserna, det var onekligen ett minnesrikt äfventyr i denna' värld, som älven annars kan vara rik på kontraster. Och det var detta, som nyligen hände mig.
Dagsprässen har ju redan meddelat det viktigaste från denna underbara storstrejk, som i 3 till 5 dagar lät norra och mellersta Italien lefva i så godt som fullständig anarki. Och den skulle hafva haft ännu mycket mera att förtälja, om icke slumpen och socialistledningen i gemenskap så fogat, att strejken kom att infalla i september — de i Italien arbetande utländska journalisternas stora semestermånad.
Formellt var strejken "proletärernas" stora ljungande protest mot att proletärblod gjutits af ordningsmakten; i ett par aflägsna småstäder eller byar — skillnaden är hårfin i Italien — hade nämligen några personer dödats eller sårats under sammandrabbning med polisen och militären. Svartkantade lappar med orden "Lutto proletario" (proletärsorg) anslogos därför också af de strejkande på hvarje husvägg, på hvarje fönsterlucka och framför allt på hvarje dörr, som de med våld bragt att stängas. Reellt var däremot strejkens äfven af ledarne själfva öppet erkända afsikt att mönstra de lydiga skarorna och skrämma "bourgeosisamhället", hvarjämte de italienski socialisternas starkare grupp, de revolutionäre, ville genom en kupp tvinga de mera moderate, som teoretiskt fördömde storstrejken som kampmedel, att med eller mot sin vilja gå med på handlingens progagaada — något som äfven fullständigt lyckades.
Det var torsdagen den 15 sept., som den definitiva storstrejksordern utgick från "Camera del lavoro" (= "kommunstyrelsen", "Folkets hus") i Milano. I Milano sattes den genast i verket; i öfriga delar af norra och mellersta Italien dröjde det en eller två dagar, innan man på allvar kom i gång med strejken, i
södra Italien kom det — med undantag för Neapel och några andra städer — knappast längre än till' mer eller mindre våldsamma strejkmöten och resolutioner.
Såsom vid dylika tillfällen alltid är att befara, blef det äfven här befolkningens sämsta och vildaste element, som genast togo ledningen vid strejkorderns utförande. Det var också dessa elements exempellösa "energi", som gjorde att i åtskilliga af Norditaliens städer, framför allt Milano och Venedig, så absolut allt bragtes att stanna, att väl ett kultursamhälle aldrig förr skådat maken. Butiker, verkstäder, kaféer, matställen, hotell, rakstugor, tidningskiosker, allt var stängdt och tillbommadt, oftast sedan strejkorganisatörerna först slagit in fönsterrutorna, och på myndigheternas befallning, blefvo kyrkor, museer, bibliotek, post- och telegraffilialer, med ett ord så godt som alla offentliga institutioner likaledes i förskräckelsen stängda. Inga tidningar utom strejkstyrelsens-egna meddelanden fingo utkomma, inga brefbärare vågade utdela den anlända posten, på sina ställen fingo icke ens sjukhusen sitt behof af bröd och mjölk och vatten ...
Redan på det första strejkmötet i Milano hade uppmaningen uttalats att framför allt hejda kommunikations- och belysningsmedlen. Med droskor, spårvagnar och gondoler var detta en jämförelsevis lätt sak: från droskorna spände man hästarne, de elektriska spårvagnarnes ledningstiådar slog man sönder, och de gondoler, som vågade sig ut i Venedig, stenades eller braktes att kantra. Värre blef det med järnvägarne, och dessa blefvo också sträjkens svagaste punkt. Visserligen stormade man flere järnvägsstationer, släckte under lokomotivens pannor, släpade järnbalkar öfver skenorna o s. v., men järnvägsfolket gick snai t tillbaka till arbetet och gjorde stationer och linier klara, så att i själfva verket intet längre afbrott i driften ägde rum. Storstädernas belysning lyckades man däremot så godt som fullständigt inhibera, och de smala mörka italienska gatorna och gränderna lågo i många städer under flere nätter insvepta i ett fasans mörker. Allt det okynne och allt det nedriga själfsvåld, som därunder bedrefs, kan man knappt föreställa sig.
På månd-agen och tisdagen började man på de skilda orterna aflysa strejken och på onsdagen var man åter i normala gängor. Omkring en million personer hade direkt deltagit i strejken, och ett europeiskt kultursamhälle hade för första gången på allvar fått pröfva på att fullständigt bli lyft ur hakarne genom en socialistisk dagorder. Om såväl Italien som öfriga europeiska stater skola taga lärdom af det skedda och vidtaga åtgärder för att omöjliggöra dess återupprepande, får framtiden utvisa.
Men visst är, att den, som fått upplefva dessa säregna dagar i Italien, har fått ett minne för hela lifvet. Vilh. Lundström.
— 28 —
l
