Sida 141
HVAR 8 DAG
där förtroendefulla sömnen, utan färdig att vid minsta buller vakna. Man anar att något skall hända, men man vet ej hvad, ty kaffekokarne hafva redan föregående dag tillsagts att i tysthet begifva sig till kokplatsen. Det tro de också att de göra, då de kl. 4 väcka hvarandra, uppställa sig och afmarschera, men allmänna omdömet härom bland dem, som ännu skulle haft tre timmar kvar att sofva, är att de uppfört sig som en marknadsmenighet kring en karusell. Nästa natt går det bättre och så småningom går det utmärkt. De som skola stiga upp, blifva försiktigare och de som för tillfället få sofva, blifva mindre kritiska i afseende på sina arbetande kamrater.
Under de ofta ganska svåra strapatser som trupp och befäl hafva att utstå under fälttjänstöfningarna på grund af dels dålig väderlek, dels ansträngande marscher m. m. stå de sig i allmänhet särdeles bra. Härför fordras dock naturligtvis att icke blott manskapet utan äfven btfäl och hästar hållas i träning. Den fältkunniga ridningen har på de sista decennierna gått mycket framåt. Då förr i världen äldste kaptenen
skulle på prof kommendera en bataljon på släta fältet och under denna allvarliga förrättning satt på en snäll häst, som han lånat af en välvillig beriden kamrat lyssnade man icke så mycket till hvad kaptenen kommenderade, utan hade fast mer sin uppmärksamhet riktad på hur det skulle gå med honom och hästen. Numera äro våra beridna infanteriofficerare i allmänhet ganska goda fältryttare, och sällan ser man någon, som tvekar vid ett måttligt hinder.
Vanligen förekommer mot slutet af regementsöf-ningarne en större fälttjänstöfning och därmed kan det egentliga utbildningsarbetet anses vara afslutadt.
Persedlarne inlämnas och besiktas och därefter få de för 30 dagars repetionskurs samlade knektarne återgå till sina vanliga sysselsättningar. Härdade hafva de blifvit och prydligare se de i allmänhet ut än när de ryckte in till tjänstgöring.
De fast anställda samt 1903 års klass träffas igen nästa år, men 1902 års klass inkallas först i händelse af mobilisering.
—I—
Kliché: Bengt Silfversparre.
DEN SVENSKA SCENEN.
ETT 25-ÅRSJUBILEUM.
Victor Lundberg, den utmärkte populäre komikern firade nyligen, den 11 nov., sitt 25-årsjubileum som skådespelare. Född i Stockholm år 1859, började han år 1879 sitt elevskap vid k. teatern. Han gick i elevskolan till 1882 och var sedan engagerad på olika håll, bl. a. vid Stora teatern i Göteborg 1888—93 och hos direktör Selander 1893—95. Han har sedermera tillhört Albert Ranfts teatrar i Stockholm.
Liten till växten, till ytterlighet mager, med en verklig begraf-ningsfysionomi, skulle Lundberg förvisso göra ett bedröfligt intryck, om han icke vore så komisk! Han behöfver blott vända på hufvudet, sucka eller slå ut med handen, för att det skall verka komiskt. Och hans diktion är förträfflig, utan att vara på minsta sätt öfverdrifven. Victor Lundberg är en verklig realist bland komiska skådespelare, Han är den svenske sce-niske artist bland de nu lefvande, som kommer Knut Almlöf närmast.
Onsdagen den 9 november afled Stockholms på sin tid mest populäre komiker Gustaf Bergström.
Gustaf Bergströms namn är nära förenadt med Södra teaterns. I icke mindre än 36 år, i olika repriser, uppträdde han därstädes och var äfven i åtskilliga år teaterns direktör. Fastän det i forna da-gai var besvärligt nog att komma till Söder, knogade dock hela Stockholm dit, för att se och höra Bergström antingen i de tyska lustspelen, där han på ett oemotståndligt skrattretande sätt framställde slackars förtryckte äkte män, "brackor", som ville ut på vift, eller i svenska folkpjäser, där han gjorde icke mindre lustiga typer. Bergströms diktion var förstklassig, hans mimik synnerligen putslustig, och hans förmåga att sjunga kupletter alldeles ovanlig. Med Bergström, som vid sin död var 66V2 år gammal, bortgick, kan man säga, ett stycke af det hyggliga, småborgerliga "gamla Stockholm".
H. 8 D:s S"1 UCKHO r, m sb() TO GRA F. Kliché: Bengt Silfversparre.
VICTOR LUNDBERG å jubilei-aftonen, som j»Jan-Anders».
GUSTAF BERGSTRÖM. †
— 125 —
