Sida 82
ERNST CARLSON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
En bland märkesmännen i vårt lands närvarande offentliga lif är ledamoten för Göteborgs stad af Andra kammaren, professor Ernst Carlson. Son af den berömde häfdatecknaren och statsmannen F. F. Carlson, om hvilken Louis de Geer säger, att "han hade en djup statsmannablick grundad på den omfångsrikaste kunskap i historien", har Ernst Carlson redan i och genom de tidigaste intrycken från uppväxtåren fått sina intressen inriktade just på de områden af svenskt kultur- och statslif, åt hvilka han sedan med framgång skalle ägna sina krafter. Liksom fadern har han gjort den historiska forskningen till sin första lifsuppgift, och liksom denne har han blifvit en föregångsman uti arbetet på den offentliga undervisningens reformerande.
Född 1854, blef Ernst Carlson student i Uppsala 1872, filosofie d:r 1877 och ett par år därefter docent i historia vid Uppsala universitet, sedan han under mellantiden sysslat med undervisning och arkivtjänstgöring. 1880 finna vi den 26-årige docenten såsom lärare i historia vid Göteborgs dàvarar de högre allmänna läroverk (numera Latinläroverket), 1883 blir han den lörste lektorn i samma ämne vid det nyinrättade högre Realläroverket i rikets andra stad. Under de närmast följande åren ägnade han nu sitt in-trtsse i främsta rummet åt undervisningen och i samband därmed stående praktiska och vetenskapliga frågor, men på samma gång togos efter hand hans stora arbetsförmåga och starka allmänintresse i anspråk för åtskilliga kommunala värf. Likaledes fortsatte han oafbrutet sina historiska forskningar, hvilkas första synbara resultat uti gradualafhandlingen (Om Karl XII:s vistelse i Sachsen 1706—07 med särskild hänsyn till nordiska krigets inverkan på spanska tronföljarstriden) redan å lagalagt det fäderneärfda intresset för vårt pfalziska konungahus och dess tidehvarf. Karl XII har sedan också särskildt utgjort föremålet för Ernst Carlsons historiska forskning, konungens ryska fälttågsplan 1707—09 har af honom skildrats i ljuset af nyare forskningar, och han har äfven utgifvit samt försett med en inledning "Konung Karl XIl:s egenhändiga bref" (1893). Under flera år har C. varit sysselsatt me i arbete på fortsättningen af sin faders stora historiska verk. I öfrigt må här blott erinras om, att han riktat vår historiska litteratur med flera andra arbeten, samt att han dessutom särskildt inlagt stor förtjänst genom sin erkändt förträffliga och mycket använda skolgeografi.
När Göteborgs högskola inrättades, blef Ernst Carlson (1890) utnämnd till dess förste professor i historia och statskunskap, en befattning, som han dock redan efter några få år lämnade för att återgå till sitt lektorat och på samma gång mera odeladt kunna ägna sig åt historiskt skriftställarskap samt de öfriga allmännare intressen, som lockade hans energi. De förtjänster han inlagt om högskolan och dess utveckling ha icke desto mindre varit af stor betydelse för denna, såsom man finner af det odelade erkännande hans kolleger från denna tid gifva honom i berörda afseende.
Från och med år 1897 har Ernst Carlson såsom ledamot i Andra kammaren för Göteborgs stad haft ett nytt verksamhetsfält, på hvilket han ock, främst genom sitt initiativ till sitt arbete för läroverksreformen, kommit att fylla sin viktigaste uppgift i vårt offentliga lif. Det må här endast i förbigående nämnas, att hans sträfvanden som riksdagsman visst icke varit begränsade till läroverksfrågan utan omfattat såväl allmänt politiska som andra samhälleliga spörsmål, och att den roll han härvid spelat såsom en af de ledande männen i liberala samlingspartiet fått sitt -
erkännande bl. a. därigenom, att han tillhör konstitutionsutskottet.
Det är dock i främsta rummet vid läroverksfrågan och vid den reform på detta område, som af årets riksdag godkänts, som Ernst Carlson knutit sitt namn för framtiden. Det är ju något af en underlig ödets lek i det sakförhållandet, att den läroverksreform, som väsentligen genom F. F. Carlsons sträfvanden skapades år 1859, skulle ett halft sekel därefter få sitt första ödesdigra grundskott riktadt af sonens hand. Det var dock i båda fallen innerst samma sträfvan, som besjälade de båda skolordningarnes upphofsmän: man ville ge den uppväxande ungdomen en efter tidens kraf afpassad och i lilvet använcbar skolundervisning. Men tiden har gått fort under det nittonde seklets senare hälft, dess fysionomi har därunder så förändrats, att det ej var underligt, om 1859 års skol-stadga ganska snart skulle visa sig ej längre moisvara behofvet Redan efter ett par decennier blef också läroverksfrågan aktuell och stod sedan, segsliten och svårlöst, oafbrutet på dagordningen. Det var först 1899 års riksdag som gaf lösensordet, och uppslaget därtill hade Ernst Carlson gifvit genom sin då väckta motion i ämnet, hvilken redan innehöll just de grundtankar, som äro väsentliga för och genomgående uti •läroverksreformen", sådan denna i närvarande stund är färdig att flyttas från papperet ut i lifvet. Läro-verksreiormen har också, sedan Carlson för fem år sedan gaf sitt initiativ därtill, hela tiden lagt beslag på hans arbete och intresse både inom och utom riksdagen under förberedelsernas utredningarnes och förhandlingarnes olika stadier, och det torde ej vara förhastadt, om man föreställer sig, att en viktig roll skall tilldelas honom vid själfva utförandet och förverkligandet.
SVERIGES FÖRSTA KVINLIGA MEDICINE DOKTOR.
Den 16 oktober afled med. d:r fröken Anna Magdalena Stecksén vid endast 34 års ålder. Efter afslutade universitetsstu lier (med. lic 1894) tjänstgjorde fröken S. vid Karolinska institutet, studerade i utlan-get samt försvarade 1900 sin doktorsalhandling — första och hittills enda gången en svensk kvinlig läkare disputerat Stipendiat, ämnade d:r S. fortsätta studierna utomlands, då en
sjukdom, ådragen vid [-bakteriologiska undersökningar,-] {+bakteriolo- giska under- sökningar,+} afbröt desamma och slutligen ändade hennes verksamma, för vetenskap och [-medmänniskor gagnande-] {+medmänni- skor gagnan- de+} lefnad.
= ----- A. M. STECKSÉN. †
— 66 -
