Sida 434
HVAR 8 DAG
den kvällen skulle ha glömt att draga ned gardinen, som hon annars alltid gjorde? Just då, när Lisbeth bedt riktigt länge och vackert, hade hon sett upp mot himmelen. Och då, i ett tag hade hon fått syn på stjärnan! Af alla de tindrande stjärnorna hade hennes tårskymda blick blott sett denna enda, denna vackra, klara stjärna, som blinkade emot henne alldeles som hennes mammas syn förr brukat se in i hennes. Hon kände riktigt igen sin mammas blick inne i stjärnan, och hon förstod genast alltsammans. Att Gud hört hennes bön, och att han därför låtit henne få se, hvar i himlen mamma fanns, så att hon inte längre skulle behöfva känna sig så ensam.
Efter den natten kände Lisbeth ej häller längre ensamheten som förut. Hvarje kväll hade hon så brådtom att komma i säng, och så fort barnjungfrun gått, skyndade hon sig att draga upp gardinen. Sedan låg hon länge och såg upp mot stjärnan och tyckte då alldeles, att det var sin mamma hon såg. Hon kunde då tala vid henne alldeles som förr, då mamma ännu lefde och var hos henne, tyckte hon.
Ty Lisbeths mamma var död. Det hade Lisbeth länge vetat, fast ingen sagt henne det. Alla sade blott till henne, att mamma rest bort och skulle komma hem om en tid, bara hon blefve frisk igen. Men mamma hade inte kommit — Lisbeth hade förstått.
Hvarför skulle stora människor alltid narras för små barn? Det undrade Lisbeth. Om de bara visste hur väl små barn begripa, när stort folk inte talar sanning. Visserligen var inte Lisbeth mer än sex år, men hon skulle allt ha förstått ändå, om de helt enkelt sagt henne, att mamma var död. Det hade varit mycket bättre. I stället hade pappa, efter sedan mamma rest bort till det där stora sjukhuset — Lisbeth trodde åtminstone, att det var till ett sjukhus hon rest — sagt, att mamma måste bli kvar där borta ännu mycket länge, men sedan skulle komma tillbaka igen. Men hvarför var pappa då så förfärligt hvit i ansiktet och hade så mörka ringar omkring ögonen, hvarför darrade hans röst så där, och hvarför skrattade han aldrig mer? Och hvarför satt han alltid innestängd ensam i sitt rum och var alltid så dyster? Jungfrurna voro allesammans ledsna och hade gråtit så mycket dagarne efter sedan mamma rest, och då de talade om mamma, sänkte de alltid rösterna och talade så dämpadt och hviskade, för att inte hon, Lisbeth, skulle höra det, hon förstod i alla fall! Hon hade tänkt säga det åt pappa flera gånger, men så nändes hon inte, stackars pappa såg så ledsen ut förut.
Lisbeth hade ju i alla fall sin mamma uppe i himmelen. Hon var den enda, som visste, hvar mamma fanns däruppe — hon kunde få se henne hvar natt — utom då det var mulet fötstås. Det var förfärliga nätter tyckte Lisbeth, när stjärnan ej lyste. Då drog hon strax åter ned gardinen och skyndade så tillbaka till sin säng, kröp ned djupt i kuddarne och drog täcket öfver hufvudet för att ej se mörkret. Så knäppte hon ihop händerna och bad så innerligt, att Gud snart åter ville låta sina stjärnor lysa öfver jorden, så att alla stackars små barn, som hade sina mammor i himlen, kunde få se dem. Ty det förstod ju Lisbeth, att det inte bara var hennes mamma, som satt i en stjärna, utan alla andra små moderlösa barn hade naturligtvis också sina egna stjärnor, genom hvilka deras mammor tittade ned till dem.
Nu hade det emellertid varit stjärnljust flera kvällar å rad, och Lisbeth kände sig därför så lycklig och nöjd och hade riktigt ostördt fått tala ut för mamma alla sina sorger. Hon talade aldrig högt utan hviskade blott helt sakta — hon visste ju så väl, att mamma alltid hörde och förstod henne. Först och främst var det om pappa hennes bekymmer gällde. Det var så svårt att se honom gå där så sorgsen — han var ju så alldeles olik den forne muntre och snälle pappa, som lekt och rasat med henne — nu brydde
han sig ju aldrig om Lisbeth, såg knappt, att hon fanns till, ja ibland hade det till och med händt, att han inte velat se henne.
Var det inte bra konstigt, att stora människor blefvo så där besynnerliga, när någon som de tyckte om gick ifrån dem? När de ändå visste, att de då de själfva blefvo döda, skulle råkas en gång där uppe.
När Lisbeth nu tänkte på flickorna Ströms pappa, hurudan han blifvit, sedan deras mamma gick bort — han var ju nästan tokig, sade folk. I detsamma erinrade Lisbeth sig, att flickorna Ströms mamma ju inte var död — hon hade ju gått sin väg ändå. Där var ju den historien, hon hört häromdagen nere i köket, och som hon grubblat så mycket på — det var det allra konstigaste, hon i sitt lif hade hört, tyckte Lisbeth. Att en mamma dör ifrån sina barn, det var nu intet märkvärdigt i, det kunde hon ju ej själf hjälpa, men att gå sin väg ifrån sina egna barn bara därför, att hon tröttnat på deras pappa och inte längre tyckte om honom, gå ifrån dem till en annan, en främmande herre, som inte var någon pappa alls
— det var nu något, som var alldeles ofattligt för Lisbeth. Men då var det ju inte alls underligt att flickorna Ströms pappa var så ledsen — då hade ju den mamman inte varit någon riktig mamma alls, och det var mycket, mycket mera synd om flickorna Ström än om Lisbeth — Lisbeth hon hade nu i alla fall en mamma i himmelen, men flickorna Ström hade ingen alls de!
I samma ögonblick rann det upp en förfärlig tanke för Lisbeth. Hennes hjärta stod nästan still af förfäran. Tänk — tänk om det var likadant med hennes mamma! Om hon inte var riktigt död, eftersom ingen sagt det till Lisbeth, och eftersom pappa såg så förtviflad ut — om hon inte alls var i himmelen, och om Lisbeth tagit alldeles miste om stjärnan, om hon suttit här och tittat på en annans mamma kanske, och stjärnan inte alls var hennes — och — och Lisbeth var den olyckligaste lilla flicka på jorden som inte hade någon mamma alls hvarken på jorden eller i himlen! Lisbeth borrade snyftande ned ansiktet i kuddarne — hon ville inte mera se sin stjärna
— hon visste ju inte längre, om det var hennes!
Hur länge Lisbeth legat så där förtvifladt snyftande visste hon ej själf. Men hon tyckte, att det var så länge, så länge! Nu steg hon emellertid beslutsamt upp, smög så tyst och varsamt ur bädden och öfver golfvet utan att en enda gång se tillbaka
mSHHH&T
GENERAL LINEVITSJ förutv. chef för l:a Mandsjuriska armén, för t. f. efter Kuropatkin fungerande som den ryska arméns öfverbefälhafvare
