Sida 410
AMERIKAS AFGÅENDE MINISTER I STOCKHOLM.
publikens sändebud i vårt land, nu träder tillbaka till privatlifvet, har i osedvanlig grad förstått att tillvinna sig allas sympatier.
Minister Thomas' intresse för Sverige och svenskarne kan dateras nära 50 år tillbaka. Då han en gång på 60-talet tillfälligtvis vistades här, hade han fäst sig vid det drag af seg energi, som låg på botten af det svenska lynnet, och efter återkomsten hem väckte han i staten Maines lagstiftande församling motion om att på statens bekostnad öfverföra svenska kolonister att rödja upp i de ödemarker som då ännu på stora sträckor funnos inom denna stat. Detta väckte anklang och han skickades öfver till Sverige som "Commissioner of immigration" för att om en tid återvända med en skara utvalda svenskar. Om hvad dessa uträttat bär den nu blomstrande staden New-Sweden vittnesbörd. Sedan han bistått immigranterna under de första årens oordnade förhållanden, ingick han ånyo i Maines lagstiftande församling och verkade som advokat i Portland, intill dess han år 1883 nåddes af utnämningen till amerikansk minister för Sverige-Norge. 85 lämnade han denna post, men kallades 89 till envoyé. Som sådan har han sedan, med afbrott för åren 94—97, kvarstått tills nu. Med begagnande af den naturliga anknytning som förefinnes mellan Sverige och Amerika därigenom att Sverige ju äfven "därute" har söner, som räknas i millioner, har minister Thomas alltid gjort sitt bästa för att ådagalägga det intresse han hyser för vårt land. Bl. a. har han utgifvit ett stort arbete "Sweden and the Swedes", som vunnit mycken spridning i Amerika.
Minister Thomas är född 1839 i Portland, Maine, och härstammar på både fäderne ocn möderne från tvänne af Förenta staternas äldsta familjer. Han är gift med en svenska, född Törnebladh.
Efter porträtt. W. W. THOMAS. XlicM: Bmgt StlJ*trtvwK
Amerikanske ministern i Stockholm, W. W. Thomas, som efter att under sammanlagdt fjorton års tid ha intagit platsen som den stora transatlantiska re-
MISÈRSPEL.
Skiss för HVAR 8 DAG af MARIA JOUVIN.
9 Hvarje lördagskväll spelades det kort på klockarens veranda. Det var klockaren, adjunkten, och skolläraren som spelade — och alltid trekarl — fanns intet annat att välja på.
Det var nu i september. Vackra dagar visserligen, men pinande råkalla kvällar, med fukt och drag, och frostfarliga, stjärnklara nätter; med hvarje vecka ökades höstkänslorna betydligt, man kunde inte gärna neka till längre, att hösten var kommen och det på allvar. De på verandan påspikade luckorna skyddade blott skenbart mot det hvassa draget. Det drog så att ljuslågorna fladdrade och stearinen dröp, och adjunkten fick med hvarje spelkväll en alltmera påökad, envis snufva, som ej ens med de hetaste whiskytoddar lät mota bort sig.
Man höll likväl ut på verandan, ty inne var det förbjudet att röka, ett non pius ultra hvarförutan spelandet och toddandet ej kunde tänkas.
På detta vis hade man nu spelat flera somrar å rad, allt från de första ljusa försommarkvällarne, då hela nejden doftade af hägg och syrén, och hafsviken låg som en spegel med det hvita fyrtornet åtta sjömil dikt babord till hafs, hvilket stod som ett jättestort ljus och kastade sina halfannan minuts blänkare öfver det osäkra farvattnet — spelat till hösten ej längre lät drifva sig på dörren och ingen indiansommar mera var att förvänta.
Under den ljusa tiden, då fyren var släckt kom fyrmästaren alltid roende i land om lördagarne. Han deltog aldrig i spelet, men satt på verandabarrieren,
blossande på sin pipa och talade lågmält med klockarens aflägsna släkting, fröken Martina, som under de vackra sommarkvällarne satt med sin virkning på gungbrädet under verandan.
I sex veckor var fyren släckt; i slutet af juli gick fyrmästaren åter i vinterkvarter. Han hälsade då de tre spelarne i en mästertoddy, djupgul och skumhet, tog ett högtidligt afsked af fröken Martina och rodde i den sakta dalande juliskymningen tillbaka till den ensliga fyren. Och detta fyrmästarens bortroende var det första egentliga hösttecknet, ofelbart och odisputabelt, fastän högsommaren stod i sin yppigaste skrud.
De tre spelarne blefvo alltid efter fyrmästarens afsked liksom mera eftertänksamma. Den kvällen bjödo de endast underbud på sina kort, smuttade oftare på whiskytoddarne och läto betänksamma ord falla om vintern, kölden och ensamheten, och adjunkten som annars blott höjde sin röst för att mäla sina bud sade vid ett af dessa tillfällen med sin snufviga, uttänjda stämma:
— Ensligt att bo så där afskild från folk, den stackarn kan väl aldrig bli gift — — —
Det var ingen som svarade; klockaren sneglade på adjunkten och adjunkten på skolläraren, hvarpå alla tre med ens stirrade i korten framför sig, liksom de däri tydligt sett uppenbara sig den bortfarnes bruna ögon, yfviga skägg, svarta slokhatt och röda sjömanshalsduk.
Fröken Martina satt också och stirrade framför sig, men hon såg därtill någonting mera — den lilla kno-
— 394 —
