Sida 383
HVAR 8 DAG
RYSSLAND JUST NU.
FRÅN HVAR 8 DAGS UTSÄNDE KORRESPONDENT.
IV.
EN INTERVJU MED TOLSTOJ.
Staden Tula ligger vid floden Upa, heter det visst i skolboken, och den är bekant för de dosor, som där tillverkas ("Tuladosor"). Dessa må nu lämnas åt sitt värde, men säkert är, att Tula är typen för en ledsam och intetsägande rysk landsortsstad. Breda gator och låga hus, haltande spårvagnar, elektriskt ljus som sträjkar, hotell som äro orientaliskt primitiva. Det ståtar, visserligen, liksom Moskva, med ■sitt Kreml, men detta erbjuder inte något större intresse för andra än ryska arkeologer: en gammal mur med ett par brokigt utsirade kyrkor därinnanför. Och så finns där en stor statens vapenfabrik, som vanliga människor inte få bese, om de också ville.
Om detta är det stora Tula, säger den tänkande iakttagaren för sig själf, hur skall det då inte vara i det lilla Kaluga? Och han erinrar sig, att det var där, midt inne i det oändliga Ryssland, som Armfelt tillbragte flera långa och dystra år af sitt lif. Hvilken •ödets barbariska ironi. . . gustavianen och hofmännen förvisad till den sarmatiska bondbygden, utan annat sällskap än druckna musjiker och mässande poper.
Man skulle aldrig öppna sina kappsäckar, utan genast lämna Tula, om inte alldeles i närheten, bara halfannan mil därifrån, låge en märklig och omtalt ort, som är väl värd ett besök. Det är Jasnaja Poljana, Tolstojs stora bordgård, mästarens eremitage, som han •nästan aldrig lämnar.
Man kan visserligen komma dit med järnväg, men jag föredrar en slädtur i det kalla och vackra vintervädret. Posthästarna trafva sömnigt ut på den oändliga slätten, där den snöhöljda vägen endast utmärkes af telegrafstolparnas långa linjer. Man möter rader af primitiva foror lastade med timmer, med körsven vanligen bara i den första och den sista, liggande sorglöst på rygg i släden och sjungande på någon visstump. Här och där ser man några gråa bondbyar eller ett lågt tegelhus med skylten "Kronans brännvinsförsäljning". Dit vandra många kopparslantar, veckans besparingar, som lagts undan för inköp af en liten förseglad flaska med den värmande drycken. Plötsligt häjdas släden af en fallbom, där man måste erlägga vägpängar, alldeles som i den gamla goda tiden. Småningom blir det mera kupe-radt, och man ser björkskog och barrträd, med oändliga skaror af kråkor och kajor. Man väntar bara på att få se en varg titta fram ur skogsbrynet.
Släden tar in på en sidoväg, och om en stund syns på en mjuk sluttning, liggande fritt åt alla sidor, en stor plantering, en lång allé.
— Där ligger det, Jasnaja Poljana, säger skjutsbonden.
Man åker in genom en förfallen port och mellan rader af snötyngda träd. Ett lågt hvitt hus i två våningar, med en lång balkong och ett par stora fönster. Inte alls något slott, en vanlig mindre rysk herrgård.
Utan att någon syns till, kommer man in i byggningen och väntar några ögonblick i förstugan. Då skymtar en person i dörren till ett inre rum.
— Jag söker grefve Lev Nikolajevitj.
— Han är för tillfället upptagen, jag är också främmande här och väntar på att få tala med honom.
Det är en ung man, klädd helt enkelt, bortåt tjugo år, med typiskt ryskt utseende. En bristfällig presentation; och han börjar genast tala, med en öppenhjärtighet, som skulle förtåna hos hvarje annan än en ryss.
— Ja, jag har också kommit hit för att träffa honom. Ser ni, jag är långt bort ifrån, har plats i en affär i Petersburg, men på lediga stunder skrifver jag en smula, jag har skrifvit en dikt till honom också.
Nu vill jag tala med honom i tre viktiga frågor, som intressera mig.
Han flyttar sig närmare och hans röst blir ifrigare.
— För det första vill jag veta, hvad han tänker om de heliga relikerna och deras förmåga att böta sjuka. Jag vet nog, att han inte tror på den saken, men för min del har jag sett märkvärdiga händelser... nå... för det andra vill jag höra hvad han säger om det som jag har skrifvit; har ni tålamod att själf lyssna en stund, så skall jag läsa upp dikten till honom.
Han drar fram ett gult papper ur sin ficka och börjar läsa. Det är religiöst, med reminiscens från bibel och uppbyggelseböcker, exalteradt, osmakligt, och ändå rörande i sin hjälplösa patos.
— Hvad tycker ni, har jag litet talang i alla fall? Åh, jag har skrifvit mycket mera, om ni vill höra.
Men i detsamma öppnas dörren, och Tolstoj kommer in. Jag känner genast igen honom från de många bilderna, patriarkskägget kring det aftärda ansiktet, dräkten med blusen och skärpet. Men hans hastiga gång och nervösa sätt frappera mig.
— Ni vill tala med mig, hvar och en för sig kan jag förstå, efter ni inte är bekanta. Får jag då be er, min herre, att vänta en liten stund.
Tolstoj visar mig in till ett inre rum och lämnar mig ensam. Det är enkelt, som allting på Jasnaja Poljana, och utan spår af pedantisk ordning. För tillfället är husläkaren inkvarterad där; fönstret är belamradt med medicinflaskor och på bordet ligger en uppslagen tjock tysk lunta, Uber die inneren Krank-heiten. En väldig hög med bref från alla världens ändar, broschyrer om vegetarianismen, ett uppslaget häfte af "Review of reviews" med en uppsats om Tolstoj och Rjepins bekanta porträtt.
Den unge ryssen tycks ha många ting att bikta, men till sist kommer Lev Nikolajevitj in och ställer
LEO TOLSTOJ. KllM' BmSt Süfvmpcm. Efter senaste porträtt och, enligt vår korrespondents utsago, mycket likt.
