Sida 799
HVAR & DAG
ignacio zuloaga, essay för hvar 8 dag af mari mihi.
Då det är sannolikt att under vinterns lopp en utställning af Zuloagas taflor kommer till stånd i Sverige, bör det vara af intresse för vår läsekrets att i förväg stifta bekantskap med den store målaren.
Den som sett Zuloagas taflor, är halfvägs till Spanien.
Inte de kroniska kabinettskrisernas eller de lömska anarkistattentatens ramlande välde, inte heller de gulbleka individer som strypa sin dag på kaféerna öfver El Im-parcial eller industrialismens tuberkulösa proletärskaror, lika litet som de galonerade granderna, hvilka gäspa bakom de juvelprydda händerna i majestätets antichambre eller den nationelt anonyma värld som rullar fram på gummihjul i Pas>o de la Castillana - inte något af allt detta, hvilket är sig likt eller snarlikt öfver all världen, visar han oss. Utan han väljer det spanskaste som Spanien äger. Rödt och gult löpa paralelt i dess fanor. Blod och guld drypa ur Zuloagas pänsel. Han skulle kunna reda sig med dessa båda färger, köttets och solens!
Liksom Velasquez och Goya målade hela sin samtid: konungen och drottningen, gatuoriginalen, kvinnorna som dansade och kvinnorna som spunno, fältherrarne och tjurfäktarne, sierrornas snöhöljda kammar och hidalgons gobelinbo-nade gemak, fästningsöfverlämnan-den och ringränningar, upplopp och arkebuseringar, vettvillingar och snillen, puckelryggar och skönheter, — så har äfven Zuloaga satt sig före att göra en jättebilderbok af det Spanien han aktar och älskar, lämnande det öfriga att, förevigas af karrikatyrtecknare och amatörfotografer.
Det nutida Spanien äger endast tre män med universal ryktbarhet: Echegaray, Sarasate och Zuloaga. Alla tre äro af baskisk börd, tillhöra detta .lådkraftiga, sega och karaktärsfyllda folk, hvars ursprung och språk allt fortfarande är en olöst gåta och hvilket ända ned i våra dagar åtnjutit vissa privilegier, som ej tillkommo halföns öfriga invånare.
En märklig gammal familj, dessa Zuloagor, ett sköte för krigare och konstnärer. Och lgnacio blef bådadera. Farfadern, direktör för Armerian i Madrid, världens rikaste lifrustkammare, var ett orakel i alla frågor, som rörde det medeltida vapensmidet, lefde i revolverns och de explosiva kulornas dagar såsom den siste store konässören af stickhjälmar, kallhamrade salader, armborst och flambergare. Fadern, Placido Zuloaga, har ärft dennes kärlek till de glömda slöjderna i damascering och niello samt har förvärfvat sig ett stort namn såsom upplifvaren af den industri, för hvilken Kastilien varit ryktbart alltsedan den första Toledoklingan, hvitgjödgande och fräsande, härdades i Tajos gula flöden. Äfven farbrodern, Daniel, har häf-dat släktens ryktbarhet, har väckt ur sekelsömn den inhemska fajai stillverkningen och har uti sin verkstad i Segovia bragt denna till sin fordna fulländning i glasyr och bränning.
Renässansmänniskor allihop således, hälften artister hälften handtverkare, eller rättare: bådadera samtidigt såsom Benvenuto Cellini, Kollmann och Nicolo Pisano.
AMATÖRPORTRÄTT AF 1. ZULOAGA, taget för H. 8 D.
Midt i förfallet, slätstrukenheten, degenerationen stå Zuloagerna såsom förnyare, reformatorer, begyn-nare, såsom de, hvilka böjt sig ned och ryckt upp det bortkastade, förgätna, som lagt sin varma hand vid fädernas gärning. Inga petiga mönsterritare, inga mal-ätna tallrikskittare, inga mjölkfingrade leksaksnidare, utan karlakarlar, folk med peppar i blodet och hårda nypor, som handskats med eld och jord, med järn och koppar, och som böjt och format och knådat detta efter sitt eget hufvud. En i allo härdig, oförskräckt, själftänkande och ensamgående race. — Detta måste fasthållas, när man går till den siste och störste Zuloaga.
Född för trettiofem år sedan, växte han upp uti ett pittoreskt och karaktärsfyldt sextonhundratalshus uti denna underliga gamla stad Eibar, där den nya tiden haft så svårt att armbåga sig in, utan där lefnadsvanor och synpunkter i mångt bibehållit sig oförändrade genom tiderna. Jag är nästan säker på, att unga lgnacio inte precis hörde till lärarens gullgossar och att han ofta kom hem från skolan med smutsiga labbar och sönderboxadt synamente. Han måste ha börjat från början, och varit med på alla möjliga me-ten. Tidigt måste han ha dragits åt det vågsamma och glansfyllda, det stolta och sköna, hafva tänkt sig sin framtid såsom en glad fäktning i lysande solsken, med espadan i hand, den rasande tjuren framför sig och med tusen sammetsblickar under tusen silkesman-jiljor fästade på sig i skräck och tjusning, där han dansade vis à vis mot döden.
Jag slår vad, att hans första ideal var en toreador — säkerligen blir detta äfven hans sista — samt att han vid tolf års ålder i sin latinska temabok totade
— 783 —
