Sida 511
HVAR 8 DAG
MENZEL OCH MENZEL-UTSTÄLLNINGEN I BERLIN.
Korrespondens till HVAR 8 DAG.
— 495 —
göra sig förtrogen med denna del af Preussens historia, och därmed var uppslaget gjordt till en följd af kommande verk, af hvilka flera tillhöra hans allra förnämsta. En liten intressant tafla — ett rumshörn med öppen balkongdörr — hvilken lyckligtvis tillhör Nationalgalleriet, visar att Menzel redan 1845 intresserade sig för och sysslade med ljusets och rörelsens problem. 1850-talet är hans historiska period, då hvarje år Irambringar en ny tafla ur Fredrik den stores historia. Med kröningstaflan 1865 öfvergår Menzel till att skildra sin egen tid. Det är nu bilder från kejsar Wilhelms hof med all den prunkande elegans, som hoffesterna uppenbarade, samt i ren motsats härtill skildringar från det moderna industrilifvet. Motiv till åtskilliga taflor fick Menzel från sina korta utrikesresor till .Frankrike, Italien och Österrike — lifliga scener ur boulevard- och marknadslifvet.
Men har tvifvelsutan större förutsättning att förstå Menzel, om man alltjämt behåller i minnet, att han var född preussare och att han lefde och dog i Berlin. Det har sagts, att Bismarck äfven i inre afseende omskapade Tyskland och i främsta rummet Preussen. Dock torde man komma sanningen närmare, om man i den store rikskanslären ser den förnämste representanten för sin tid. Det kan icke nekas att Menzel ägde många likheter med tyska kejsarrikets grundläggare, och visserligen voro de barn af samma tid. Tydligast framträder likheten dem emellan i deras förhållande till hofvet. Menzel var ju hofmålare och "hohen-zollerska husets förhärligare"; men lika litet som Bismarck böjde han sig för härskarens nycker. Många historier, som nu gå från mun till mun, vittna om den energi, med hvilken den lille, till det yttre så oansenlige målaren häfdade sin konsts själfständighet gent emot "högstdesammas" mera själfgoda än konstintresserade önskningar. Sanna eller diktade, äro de i alla händelser betecknande för Menzels karaktär. De visa, hvad man trodde honom om, och uppenbara hans breda, kraftiga humor.
I olikhet med Bismarck förmådde Menzel att bibehålla sig i Wilhelm II:s gunst. Den lille mannen erhöll den ena titeln efter den andra, och slutligen blef han på sin 85-födelsedag utnämnd till riddare af Svarta örnsorden, med hvilken äfven adelskap är förenadt. De ord hvarmed kejsaren beledsagade utnämningen voro lika naiva som ärliga, och jag kan inte underlåta att anföra
En konstnär med dessa egenskaper måste vara realist. Klarhet och åskådlighet i kompositionen, lif, färgrikedom och en stark underström af humor äro de utmärkande dragen för Menzels konst. Men visserligen söker man förgäfves efter djupsinne. Han tecknade lifvet, sådant hvardagsmänniskorna lefva det i helg och socken, på gator och torg, på hoffäster och teatrar, med omutlig sanningskärlek och skarp blick för det karaktäristiska. Härmed är dock icke sagdt, att han saknade fantasi; men den var af annat slag än Böcklins. Schweizaren var diktaren, som skapar af intet; preussaren däremot historikern, som formar af ett gifvet material. Häraf följer också, att Menzels konst, trots hans oerhörda alstring, hade sitt bestämdt begränsade område. Men inom detta torde han ha nått en höjd, som endast få före honom, och han har därför rätt att stå som en "Altmeister" inom tyska konstens historia.
Adolf Menzels lif erbjuder föga af intresse, som icke står i omedelbart sammanhang med hans konst. Han föddes i Breslau 1815, men redan 1830 kom han till Berlin, dit familjen flyttade. Fadern var litograf. Då denne knappast två år efter familjens ankomst till Berlin dog, var den unge Menzel uteslutande hänvisad åt sig själf, och kampen för tillvaron var ofta mödosam nog. Sitt första själfständiga arbete utgaf Menzel 1833, ett häfte af sex litografiska pennteckningar till Goethes dikt "Konstnärens jordevandring". Samma år besökte han för kortare tid konstakademien. Detta var den enda undervisning, hvaraf Menzel någonsin begagnat sig.
Under åren 1840—42 utförde Menzel en samling träsnitt till Kuglers historiska verk "Fredrik den stores lif". Förstu-dierira till dessa tvingade honom att
tfi. Kliché: Bengt Silfversparre.
MENZEL: FREDRIK DEN STORES TAFFELRUND I SANSSOUCI.
Berlin april 1905.
Vill man med namn ge den kortast möjliga karaktäristik af Tysklands konst
— och en föreställning om andan af tysk kultur öfver hufvud
— under det sistförflutna halfva århundradet, så måste man ovillkorligen välja
Böcklins o. Menzels. Icke endast därför att dessa två äro de mest betydande konstnärerna under denna tid, utan än mer af den orsak att de hvar för sig representera de två motsatser i tysk kultur, som ännu stå oförenade, nämligen romantiken
och Bismarckianismen, Syd-Tyskland och Preussen. Och det är denna olikhet, som alltid äggar till jämförelse mellan dessa i allt så skilda mästare, men som på samma gång förbjuder att för den ene eller andre använda attributet störst.
Hvilken ställning Menzel intog till Böcklins konst, känner jag icke. Men det skulle icke förvåna mig, om han i det stora hela stod undrande och spörjande inför densamma. Böcklins uppfattning af Menzels alstring nådde åtminstone icke längre än till en viss respekt för och förundran öfver den lille mannens oerhörda lärdom. Ty Menzel var lärd, en kulturhistoriker så god som någon professor i ämnet och en sådan efter sin tids sinne med ett till och med ensidigt framhäfvande af detaljen. Han besatt den stränge vetenskapsmannens noggrannhet, ihärdighet och starka ensidighet och gick först efter det mest ingående förstudium till framställandet af sina bilder.
Efter porträtt.
Kliché: Bengt Silfversparre.
ADOLF MENZEL.
