Sida 563
FRÅN HUNDUTSTÄLLNINGEN I GÖTEBORG.
Efter fotogra/l. Michi ■ nrrult
i: DISPONENT WENDELS MED FLERE 1:STA PRIS OCH 3 HEDERSPRIS BELÖNADE SETTERS.
2. MED TVENNE 1:STA PRIS OCH HEDERSPRIS BELÖNAD ENG. SETTER.
3. » 3 ST. 1:STA » 2 » » IRL. »
4. » 3 ST. l-.STA » BELÖNAD TAX.
En hundutställning var i midten af denna månad anordnad i Göteborg. För de lyckade anordningarna hafva i främsta rummet disponent Wendel å Mölnlycke och löjtn. friherre Fr. Ridderstolpe hedern.
SAF.
Skizz för HVAR 8 DAG af STI HÖG.
Det är i april, och älfven, som går från de stora skogarna och fjällen ned mot hafsbandet, har blifvit isfri, och ligger klar och lugn i aftonstämning.
Luften är stilla och stark af säf, och ingen krus-ning taggar sönder bergrandens blå skog i vattnet. Men nere i det ljusa, som speglar luft, segla några blekskära skystrimmor, och solen går ned röd i en rodnande luft.
Änderna ha kommit, och de simma tillsammans i flockar och dyka ned i vattnets iskyla under parningstidens lek.
Här och där lyser det hvitt mot strändernas bruna jord och mylla af ett isflak, som glömt sig kvar. Men bredvid blommar hästhofven, och säljen sträcker upp sina mjuka kvistar fulla af silverglänsande, grå-luden blom.
Prästens lilla dotter kommer efter stranden. I en solbacke bland brunt och visset gräs har hon funnit de första gröna hjärtbladen af Marie kåpa och kummin, och de dofta som en frisk sommar i hennes hand.
Hon går och småsjunger, och hennes kinder ha blifvit skära af luftens fuktiga svalka, och allt efter som hon går, bli hennes ögon mörka och få glans af solnedgången.
Hon är 17 år, och hon tänker, att våren aldrig synts henne så vacker som denna svala kväll med safdoft öfver det blå vattnet och med en röd sol öfver det första gröna, som spirar på de bruna fälten.
Hon går och tänker på någonting, som hon drömt på natten, någonting om fjärilar — hvita med mång-färgade kanter på vingarna såg hon dem lysa och fladdra i drömmen — det måste väl betyda lycka. — Och sedan på morgonen fann hon en hästsko på vägen — den har hon hängt upp öfver sin dörr, — som för att bjuda lyckan välkommen.
Hon ser utåt vattnet, där en and dyker upp till ytan och simmar helt nära henne med svarta ögon, och det hon känner — det hon anar och längtar genomströmmar henne så starkt, att sången tystnar på hennes läppar.
Hon tänker på drömmen — hon tänker på lysande vingars fladder och på det underbara, som lifvet förr eller senare måste föra med sig.
Medan hon står så stilla, får hon se en kvinna komma gående. Hon är stor och groflemmad och svartklädd, och hon har dragit hufvudduken långt fram i pannan.
Prästens lilla dotter, som står med de första gröna
hjärtebladen i sin hand och sång i sitt sinne, glömmer sin dröm för att se på henne. Hon känner henne väl, hon är torparhustru och gift sedan endast ett par år tillbaka. Och när hon ser hennes svarta dräkt, mins hon det sorgliga, som händt henne. Hennes man har varit på timmerhuggning långt uppåt skogarna. Och just den sista dagen, just när snön har börjat att smälta därborta i obygderna, och han skulle göra sig färdig att fara hemåt, har olyckan varit framme. Ett träd har fallit öfver honom och dödat honom, och till hustrun, som satt hemma och väntade, ha hans kamrater kommit körande med hans liflösa kropp öfvertäckt af granriskvistar.
Och vidare har hon hört berättas om hustruns otröstliga sorg och förtviflan.
Det var under gårdagen hon hörde detta, och hon går tveksam emot henne. I den stämning, i hvilken hon ännu är, tycks henne en sådan sorg som att mista det käraste man äger i lifvet så helig, att hon känner sig förlägen och ur stånd att finna några tröstande ord.
Men den svartklädda kvinnan går raskt emot henne och skakar hennes hand, och sedan sätter hon näsduken för ansiktet och börjar gråta. Och mellan snyftningarna talar hon, och med en röst, som blir skroflig och hes af gråten, berättar hon om den döde, och om huru hon hört kamraterna berätta, att han just den dagen, när olyckan skedde, varit så glad och munter och talat om hemmet, samt hur hon själf väntat och skurat och gjort fint som till hälg.
Prästens lilla dotter står tyst och hör på henne och hon förstår allt detta och känner det djupaste medlidande. Men så slutar kvinnan upp med att gråta, och när hon torkar bort tårarna från sina röda ögon, har det kommit en hård glans i dem. Och när hon fått rösten klar igen, kommer det ett gällt och ifrigt tonfall i hennes tal.
Det är om mannen, som hon berättar igen. Hon talar om, hvilken duktig arbetare han varit, och hur han sparat sina förtjäniter i stället för att supa upp dem. Därför har han också pängar på banken. Men som de inte ha barn och han inte skrifvit något testamente, är hon rädd, att hans syskon skola ta ifrån henne det hon har. De äro så giriga, att de väl hälst skulle se, att hon ginge ifrån rubb och stubb. Därför vill hon tala med prästen, hon vill ha hjälp af honom för att kunna stå på sin rätt, när det skall bli fråga om arfvet.
Prästens lilla dotter tar ett steg tillbaka, och hon
