Sida 435
HVAR 8 DAG
mot fönstret. Hon hade fattat sitf beslut. Hon skulle gå till pappa och fråga honom!
Det var så mörkt och skrämmande stilla i de långa korridorerna, dörrarne knarrade så hemskt på sina gångjärn och ur alla skrymslen och vrår lurade något spöklikt, ofattbart, tyckte Lisbeth. Men hon bet ihop tänderna och gick modigt på — hon måste ju ha visshet, kosta hvad det ville. Ändtligen var hon framme vid pappas dörr. Genom dörröppningen lyste ljus, pappa satt alltså ännu uppe, som hon beräknat. Sakta och dröjande öppnade hon dörren.
Den ensamme mannen vid skrifbordet ryckte till och stirrade häpen på den lilla gestalten, som ljudlöst kom glidande öfver golfvet i sin släpande hvita nattdräkt och med håret som en gloria omkring det bleka, sorgsna lilla ansiktet.
— Men Lisbeth — hvad vill du midt i natten?
Lisbeth smög sig upp i hans knä, slog armarna om hans hals — och brast i gråt. Hon fortfor att snyfta en lång stund utan uppehåll, utan att fadern lyckades trösta henne. Han smekte ömt men nästan tafatt hennes hår — han var ju numera så ovan vid att slösa ömhetsbevis — och svepte omsorgsfullt om henne en varm röck. Till slut lyckades han få henne att tala, och nu kom den, hela den sammanhängande berättelsen om Lisbeths sorger och bekymmer, hur hon sörjt sin mor som död, ända tills hon funnit stjärnan, som upplyst henne om, att hon ju ej borde sörja så, då hon ju ändå alltjämt hade modern i sin närhet. Men hur hon just i natt kommit på den förfärliga tanken, att mamma kanske ändå inte var död utan bara gjort som flickorna Ströms mamma. Och så måste hon ju fråga pappa, hur det var — ty om mamma inte var död utan var sådan som flickorna Ströms mamma — ja, då kunde Lisbeth ju ej hålla af henne längre, och hon skulle aldrig i hela sitt lif bli glad igen.
Fadern satt en lång stund alldeles tyst sedan hon slutat sin berättelse, satt bara och smekte liksom mekaniskt hennes hufvud, under det han stelt stirrade framför sig. Lisbeth betraktade honom undrande men vågade ej störa tystnaden med en fråga.
Helt visst var det en hård strid, som under dessa minuter utkämpades i faderns hjärta. Men då han till slut ändtligen talade, hördes i hans röst intet spår af kampen nyss, den var bara så ovanligt mild och öm. "Ja lilla Lisbeth, det var alldeles rätt att du kom till pappa och frågade. Du har vunnit mer med det, än du själf kan förstå nu. Pappa har varit själf-visk i sin sorg — nu har jag blifvit påmind om mina plikter mot dig — och jag skall söka fylla dem!
Naturligtvis var inte din mamma som flickorna Ströms mamma — din mamma var ren och god som en ängel, och på hennes minne får för dig aldrig finnas en fläck. Du skall alltid tro Lisbeth, att mamma är hos Gud, och hvar gång du ser upp mot din stjärna på himmelen, skall du tänka på, att därifrån öfver-vakar mamma alltid ditt lif, så att du sträfvar efter, att det blir sådant, att hon kan gilla det. Hädanefter skola vi båda se upp till mamma genom stjärnan, vi skola ej längre lefva skiljda från hvarandra, utan jag skall försöka bli både far och mor för dig".
Han höll ord. Kväll efter kväll satt han vid Lisbeths säng, medan stjärnan öfver deras hufvuden strålade in sitt ljus genom fönstret. Han fyllde hennes själ med tro och kärlek till den döda moderns minne — en tro, som gjorde hennes barndom ljus, och hennes lif rikt.
Och under allt detta smälte den hårda isskorpan kring hans eget hjärta, bitterheten i hans sinne gaf vika för mildhet och barmhärtighet, ,och han glömde bort att förbanna den kvinna, som sköflat hans lif och svikit honom för en annan.
Efter fotografi. kliché t Kern. A.-B. Hmot SVfrmmarre Sthlm_Gbg
FRÅN DE FASANSFULLA MASSAKRERNA I BAKU: Dödade armenier upplagda i högar på en af Nobel-verkens gårdar.
