Sida 188
BORTGÅNGEN SVENSK UPPFINNARE.
I Jönköping har nyligen den bekante svenske uppfinnaren, ingeniör Alexander Lagerman aflidit i en ålder af 68 år. Med Lagerman bortgick ett mekaniskt snille och en af samtidens skickligaste konstruktörer och uppfinnare.
Hans mekaniska anlag röjdes tidigt och redan vid nyss fyllda 17 år konstruerade han sin första stilsättningsmaskin. Problemet om en maskin för snabbsättning släppte han sedan under hela sitt lif aldrig ur sikte och gjorde äfven mycket för dess praktiska lösning, bl. a. med den s. k. typotetappa-raten, å hvilken han lyckades få sälja patentet i England.
Men hans mest epokgörande arbete faller inom ett annat område, ^tändsticksfabrikationens.
Tändsticksindustrien var ännu ny i Sverige, när L. hade en fullständig maskin för tillverkning af svafvelstickor färdig. (Säkerhetständstickor funnos då ännu icke i marknaden.) Maskinen skar automatiskt stickorna, svaflade, satsade, torkade och inpackade dem i kapslar. Den belönades af Vetenskapsakademien med Vallmarkska priset. Men uppfinningen togs ej i praktiskt bruk.
Emellertid kom L. från Motala verkstad, vid hvilken han hittills varit fästad, till Jönköpings tändsticksfabrik. Här fick han arbeta under gynnsammare villkor, och under en lång följd af år konstruerade han
nu, uteslutande för sin egen fabriks räkning, de sinnrikaste maskiner för uppdrifvande af tillverkningshastigheten inom industrien, och till en icke ringa del är det nog hans förtjänst att Sverige blifvit tändstickornas land par préférence.
De Lagermanska maskinerna åstadkommo så småningom en omhvälfning i förhållandena inom Jönköpings arbetarevärld. Tändsticksaskarna hade förut fabricerats för hand och hundratals hem hade med askklistring skaffat sig en afsevärd förtjänst. Men sedan Lagerman bringat maskinerna för själfva tändsticksfabrikationen till gränsen af fullkomlighet tog han itu med en askklistringsmaskin och hade snart en sådan färdig.
Resultatet af alla sina uppfinningar för verkstaden sammanförde han omsider i en s. k. komplettmaskin, en serie af mekanismer, genom hvilka allt arbete från stockarnas gripande, till tändstickornas satsning, askarnas fyllning och etiketterande automatiskt verkställes.
Bland L:s uppfinningar bör särskildt en förträfflig arkiläggningsapparat för snällprässar, den första användbara i sitt slag, äfven framhållas.
Den aflidne var under de sista åren ganska sjuklig, men var en alltför rastlöst arbetsam natur för att unna sig någon egentlig hvila. Som person var han mycket sympatisk och originell.
Kliché: Bengt Silfversparre.
ALEXANDER LAGERMAN. †
0'INN0KATA.
En berättelse från Japan. För HVAR 8 DAG af Maria Jouvin.
När man går utför "danserskornas" smala gata och har passerat den långa defiléen af papperslyktor i alla storlekar och alla färger — skimrande blommor på nattens blåsvarta botten — kommer man till en mycket eftersökt och firad geishas hus — till 0'ln-nokatas.
Man vet hvad en geisha är — kanske dock icke riktigt. För de flesta västerländingar innefattas hon troligen under samma begrepp som västerlandets he-tärer, ett fördärf för ungdomen, en förstörelse för familjer, en ödeläggerska af förmögenheter, med ett ord ett upphof och en källa till tusende dårskaper och i hvars spår "fattigdomens gud oeftergifligt trampar", såsom ett japanskt ordspråk lyder. Det har sagts så mycket, mycket ofördelaktigt om dessa den yttersta österns danserskor, dock — man måste betänka hur hennes lif från början gestaltat sig — helt och hållet en omständigheternas väfnad, som det är.
Barn till de fattigaste föräldrar, säljes hon, ännu minderårig, som slafvinna till något danshus och står irån första dagen under ett kontrakt, enligt hvilket hon till och med det tjugofemte året är skyldig sin ägare hela sitt lif. Och hon blir blott hvad danshusets uppfostran och seder göra henne till, allt, som tillkommer en danserska att kunna, blir från barndomen omsorgsfullt inlärdt och utveckladt. Och så småningom lär hon sig den japanska dansens alla hemligheter och finesser, hon lär att kläda sig väl, att se bra ut och att traktera den lilla trumman och samisen (tresträngad gitarr) på ett delikat och fullkomligt sätt, och den skälmska, muntra geishan är
blott fylld af medvetandet om att endast vara till såsom den kärleksleksak, hvilken hon är.
Jag skall berätta er något om 0'Innokata.
Som jag redan sagt låg 0'Innokatas hus i själfva danserskornas gata, just där bambudungarne och furulundarna taga vid. Ett vackert hus var det, en ståtlig ceder skyggade dess spetsiga tak, och en orientalisk matta i dämpade färger betäckte verandans galleriverk, öfver hvilket en äggformig papperslykta, målad med starkt färgade tulpaner glimmade. På andra sidan låg trädgården med lotusdammar och massor af vajande chrysantemum, och under den skogbevuxna backen, från hvilken man om aftnarne får höra de vilda dulvornas kutter — hade man byggt ett tämpel till 0'Kyaku-San.
0'lnnokata behöfde i sanning 0'Kyaku-Sans tämpel i sin omedelbara närhet. Det hade börjat hviskas om henne, att hennes hår ej var alldeles svart. Svart och glatt skall håret vara i Japan, ej i någon som hälst annan färgnyans och ej krusigt, föreställningen om detta tål inga eftergifter.
I vanlig dagsbelysning kunde man visserligen ej se annat än att O' Innokatas hår var af det ramsvarta, glatta slag som i Japan är så mycket älskadt, men vid eldsljus var den blott alltför tydlig, denna brunröda skiftning öfver den glänsande hårmassan.
0'lnnokata hade själf ingenting vetat om detta nedslående faktum, att hennes hår ej var alldeles svart, och intill de sista dagarne af chrysantemum-fästen, hade hon lefvat en afgudad danserskas lif, blomsterhöljd, tillbedd, afundad, och det hviskades
— 172 -
