Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

om att sonen till en mycket högt uppsatt Samurai ville bygga henne ett nytt hem invid de elfva lotus-sjöarne. Men en af de sista kvällarne vid chrysan-temumfästen, hade någon helt öppet sagt till 0'Inno-kata, att hon snarast möjligt borde börja offra till 0'Kyaku-San, gudinnan, som skänker det glänsande svarta håret. Det var som om plötsligt en tvärsvart skugga fallit öfver 0'Innokatas ljusa blomsterväg, darrande och förskräckt hade hon försvunnit från fästen, ilat hem, fattat den lilla europeiska handspegeln af ciseleradt silfver och fört den intill sitt ljufva, af stora, mörka ögon upplysta ansikte.

Var det väl möjligt? Icke svart — 0'Innokatas hår icke svart?!

0'Innokata förde spegeln åt höger och vänster, upp och ned i lampornas bleka skimmer, men kunde i det matta ljuset själf ingenting se, och hon ilade in i rummet intill, där Umé, hennes gamla amma, satt på sin säfmatta och kokade ris öfver en glödpanna med kol.

— Umé, Umé — är mitt hår verkligen ej alldeles svart — hvarför har du aldrig sagt mig det?

— O, lilla körsbärsblomster, svarade den gamla Umé, ditt hår är det vackraste vid darserskornas gata.

— Nej, nej, du bedrager mig Umé, och 0'lnno-kata vände sig häftigt mot sin samtidigt inträdande vän, den unge samuraisonen, som ville bygga henne ett nytt hus i den förtrollande trädgården vid de elfva lotussjöarne.

— Oyama — sade 0'Innokata, i det hon lyfte sin fuktiga blick emot honom, du borde åtminstone ha varit så uppriktig mot mig, att du för längesedan sagt mig, att mitt hår ej var alldeles svart.

Men Oyama svarade blott:

— O, 0'innokata, du är tusenfaldt skönare med denna kopparröda glans öfver ditt hufvud, än om ditt hår blott hade järnets tunga, glanslösa färg.

Men 0'Innokata sjönk förtviflad ned på säfmat-tan med händerna för sitt ansikte och vätte sin dyrbara silkesdiäkt med sina tårar.

Ett par dagar därefter stod ett litet tempel, hel-gadt åt 0'Kyaku-San, invid den tallbevuxna backsluttningen bakom trädgården, och hit kom 0'Innokata hvarje daggryning för att bedja den mäktiga gudinnan om järnets svarta färg öfver sitt hufvud, och hvarje gång medförde hon därifrån några af de små svarta, heliga stenarne, hvilka betäckte gudinnans altare för att under de dagliga bönerna med dem stryka sitt hår. Men oaktadt hennes trägna besök hos 0'Kyaku-San, oaktadt hennes allvarliga böner och flitiga strykningar med de svarta stenarne, förändrade hennes hår ej färg, om detta nu kom sig däraf, att hon för sent tänkt på att vända sig till gudinnan eller däraf att Oyama, innerligt missnöjd med att 0'Innokata ville förändra färgen på sitt hår — samtidigt börjat bedja och offra till gudinnan Kwan-non, att denna af nåd måtte hjälpa honom och höra hans böner om att färgen på 0'Innokatas hår ej måtte förändi as.

Om det nu berodde på, att Oyamas böner till Kwannon voro kraftigare och eldigare än dem 0'Kyaku-San fick höra af 0'Innokata, eller om Kwannon var en mäktigare gudinna än 0'Kyaku-San, allt nog, färgen på 0'Innokatas hår förblef densamma, och Oyama fröjdade sig i hemlighet däröfver. Men 0'Innokata led mångdubbla kval, hon kunde ej ta tio steg utanför sin dörr, utan att få höra hånet öfver att hon, stadens mest firade danserska, ej hadesvart hår.

Oyama gladde sig som sagdt öfver att alla böner och offer till 0'Kyaku-San ej hade någon verkan, den kopparröda glansen öfver 0'Innokatas hår föreföll honom tvärtom starkare för hvar dag som gick.

--0'Innokata hade stängt sitt hus för hvarje

besök, och förhöjde ej mera med sin dans glansen vid någon bankett eller fäst. Hon tillbragte nu hela dagarne och största delen af natten framför det lilla tämplet i trädgården, strykande sitt hår med de af gudinnan hälgade små, svarta stenarne. Äfven för henne började det bli tydligt, att den kopparröda färgen på hennes hår snarare började till än aftaga.

Umé lagade alla hennes älsklingsrätter och Oyama kom hvarje dag och förkunnade, att det nya hemmet allt mera nalkades sin fullbordan, besvärjande henne, att ej öka deras antal, som ständigt gå sörjande. Men 0'Innokatas stackars hjärta sammansnördes allt mer af en brännande smärta, hon ville ej mera visa sig ute, och papperslanternan med de brokiga tulpanerna lyste ej mera vid danserskornas gata.

Men ju mera tiden nalkades för fullbordandet af det lilla féslottet intill de elfva lotussjöarne, ju högre Oyama älskade henne och längtade efter att få föra henne dit bort, ju mera omspänns 0'Innokata af intrigernas nät, och när hon en morgon fann en knippa cayennefärgad tång upphängd i iorm af en peruk på sin veranda, brast hennes mod alldeles. Och hon förstod att hon förtörnat de gudomliga och att det nu gällde för henne att göra bot, så vida hon ej ville gå alldeles förlorad i en kommande tillvaro.

När Oyama en dag som vanligt kom till tulpan-geishans hus, som 0'Innokatas bostad kallades efter den tulpanmålade lanternan på verandan, fann han därinne blott den gamla Umé på sin säfmatta, rörande som vanligt i riskrukan öfver den glödande kolpannan.

Oyama kom med det glada budskapet — Huset där borta är färdigt och väntar blott på sin härskarinna, i dag flytta vi in och lämna för alltid tulpanhuset med alla dess sorger.

— I dag. Umé, flytta vi härifrån och glömma allt hvad vi utstått här. Hvar är 0'Innokata, så hon får veta den glada nyheten?

— Körsbärsblomstret är borta, mumlade Umé sorgset, du har kommit för sent för att hon skall få veta något, hon har gått härifrån för alltid.

— Hvart, hvart — stammade den öfverraskade Oyama, hvarthän att jag må hinna efter henne?

— Hon bad mig hälsa dig tusen gånger; kanske har hon gått till de åttioåtta tämplens kloster i Kobo-daiiki, kanske till något okändt kloster i någon okänd stad långt borta; hon sade ej hvart hon skulle gå, blott att hon ville göra en pilgrimsfärd och sedan innesluta sig i ett kloster för att aldrig mera återvända, ty här kunde hon icke längre lefva. Och hon bad mig hälsa dig många gånger och bad mig lämna dig detta.

Umé räckte honom ett paket af silkespapper, som Oyama häftigt slet upp. Med ett skri af smärta stod han med 0'Innokatas glänsande hår i sin hand.

— Nu förstår jag hur tungt det måtte ha varit för henne, mumlade han, nu förstår jag att jag aldrig mer skall återse henne och att hon aldrig skall återvända.

Umé skakade på sitt gamla hufvud.

— Nej, sade hon dystert, hit kommer hon aldrig mera. Hon skar af sitt hår och klädde sig i nunnedräkt innan hon gick härifrån. Du skall aldrig återse henne! Hon har gått för att blidka gudarne!--

Men fastän Oyama vet att han aldrig mera i denna världen skall återse 0'Innokata, så kan han likväl aldrig möta en buddhistisk nunna utan att ila emot henne och i smärtfylld förväntan blicka in under hennes hattbrätte, och dock vet han, att den han så oförnuftigt och ständigt söker, vandrar långt i fjärran med en bettlerskas skål i sin hand, offrande sitt lif för att blidka vredgade gudar,

— 173 —