Sida 541
HVAR 8 DAG
uppsåtet fjättrar henne alltjämt — viker aldrig. Men med ens vänder gossen sitt runda ansikte mot den skälfvande kvinnan. Hon tycker i sin upphetsning, de klara, troskyldiga ögonen vara fästade på henne med ett så underligt förebrående uttryck. Det går henne genom märg och ben detta, det blir henne för mycket, och plötsligt är det som om förbarmandets bedjande röster på en gång stege till seger inom henne, ett förlösande rop halkar öfver hennes läppar, och hon störtar ut mellan skenorna.
Nej, det får icke ske, hon kan ej uthärda att med kallt blod offra detta oskyldiga lif — i besinningslös ångest ilar hon framåt banan. Hon ser ej huru det stora svarta, metallglänsande lokomotivet i en blink dyker fram ur skärningens djup i förfärande närhet, hon hör icke de gälla hvisslingar, hvilka likt ängsliga nödrop skära genom den stilla luften, och som förkunna att föraren varsnat barnet och henne i sin väg, samt gör förtviflade ansträngningar att häjda sin rasande fart. Hon märker ingenting af detta, alla hennes förnimmelser uppgå i endast en tanke: att rädda hvad hon nyss ville förgöra, och därmed bärga sitt återstående lif undan en tärande ångers anklagelser. Hon uppfattar blott att faran är öfverhängande, att allt rymmes inom en minuts rådrum. Med öfvermänsk-lig ansträngning hastar hon därför framåt, och ändtligen — ändtligen är hon där, nu griper hennes händer i det förskräckta barnets kläder, nu ett språng åt
sidan, och---då skymtar öfver hennes hufvud
ett mörkt, hotande föremål, ett rasslande och hväsande vidunder; hon känner sig våldsamt prässad nedåt, omsvept af en het, kväfvande fläkt. I dödsångest vill hon uppgifva ett förtviflans rop, men tungan nekar att göra tjänst, det mörknar för hennes syn och allt försvinner. —
Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.
KUNG EDWARD HOS PRESIDENTEN LOUBET I ELYSÉE-PALATSET.
Äfven på återfärden från sin Medelhafsresa har den engelsKe monarken sammanträffat med franska republikens president, hvarvid det hjärtliga förhållandet mellan de båda makterna å ömse sidor om kanalen ytterligare betonades.
Men det blir åter ljust för grindvakterskans ögon. Under en oredig hågkomst af något hemskt och ohyggligt, finner hon sig liggande bland banvallens vildblommor, omgifven af en skara främmande människor, hvilka med deltagande betrakta henne. Hon känner en -hand föra något svalt öfver pannan, och man spörjer vänligt om hennes befinnande. Men hennes första klara tanke gäller barnet, och blickarne irra ängsligt sökande omkring, tills de finna det, tydligen oskadt, i den i hast tillkomna moderns armar. Då tränger en lättnadens suck öfver de bleka läpparne, och hon faller i lindrande gråt. Hon hade sluppit lindrigt undan — blott några skråmor och blånader vittnade om den uppskakande händelsen. Och med lugnade hjärtan stiga passagerarne tillbaka i vagnarne, föraren sätter ånyo i gång sin maskin, och om några ögonblick är
allt borta i en aflägsen sky af rök.---
Och dagarne komma och gå som förr. Under enformigt enahanda svinna tillvarons stunder för den ensamma kvinnan i grindstugan. I sommarsol och höstmörker, i blåst och lugn lika, fyller hon sitt ringa värf, och närhälst ett tåg ilar förbi under dygnets flyende timmar, är hon på sin post där färdevägarne korsas. Åldrad, och underlig till sinnes är hon vorden, och dystert är hennes ensliga lif, men det har dock kommit en så sällsam ro i hennes själ. En ovan stillhet spörjes t de skrumpna dragen, och borta är det stygghetens uttryck, som alltid ljungade en till mötes ur de svarta, gåtfulla ögon. Som förr irra väl stundom hennes tankar tillbaka i det förflutnas skuggor, och den aldrig bleknade sorgens bitterhet griper måhända därvid hennes hjärta, men det förtärande hatet är ej mer. Kufvadt för beständigt vardt det den dag, då hon öfvervann dess onda makt i en förfärlig frestelses stund.
Efter fotografi Kllrhi: Bengt Silfvertparru
PAUL MOUNET SOM ABBÉN I »LE DUEL». "Le Duel", den senaste nyheten på Théåtre Frangais är teatersäsongens märkligaste evenemang. Henri Lavedan ställer i detta stycke vetenskap och religion emot hvarandra, den förra representeras af en läkare, som spelas af Le Bargy, den senare af en katolsk abbé, som framställes af Mounet, hvars bild vi här återgifva.
