Sida 843
en audiens hos världens yngste suverän.
ETT RESEMINNE FÖR HVAR 8 DAG AF mari mihi.
Då jag en afton i slutet af maj, efter den vanliga språkstunden med vännerna på café Suizo, återvände hem, lämnade mig portieren ett kort från Le Ministre de Suéde et de Norvége, hvarpå stod skrifvet: I Morgen kl. 11 hemter jeg Dem for at pre-sentere Dem for Kongen. Klædsel Frak og hvid halsduk.
Och morgonen därpå, precis vid elfvaslaget inträdde i mottagningsrummet en betjänt i de Wedelska färgerna, som meddelade mig, att ekipaget väntade vid porten. Några minuters åktur utför Calle de Are-nal, öfver den vackra Plaza del Oriente, och vi stannade framför kungliga slottet i Madrid. En fil af vagnar funnos där före oss, hvadan jag uttryckte en farhåga att vi skulle få vänta länge på företräde.
— Nej, sade de då ännu törenade rikenas älskvärde representant, vi äro de tredje i ordningen och blifva mottagna i tur efter de franska och engelska ambassadörerna, hvilka uppvakta idag med anledning af hans maj:ts förestående resa till Paris och London.
Vi hade nu att passera en serie af trappor och gallerier, fyllda med hillebardierer, löpare, furirer, lakejer, jägare, lifdrabanter, pager, caballeros de Espi-nosa, stallmästare, officerare af olika grader, civilmilitärer och kammarjunkare. Lansarna skramlade, värjorna blixtrade och ryggarna kröktes för Sveriges och Norges sändebud. Så stannade vi uti en salong, där en hjulbent gammal kammartjänare befriade oss från öfverrockarne. Jag lämnade honom också min hatt, men fick det rådet att behålla den i handen under samtalet med majestätet.
Vid inträdet i antichambren mottogos vi af
El mayor-domo mayor
El duque de Soto Mayor
samt af introduktören af främmande sändebud, grefve — jag vill minnas Pi y Concha. Ett femtiotal personer befunno sig uti det stora, praktfulla gemaket, hvars fönster vette ut åt borggården. Baron Wedel-Jarlsberg föreställde mig för eller lät mig veta namnen på flertalet af regeringens medlemmar, på framstående politiker, främmande sändebud samt gränder af alla möjliga grader.
Där s'od en liten rak gubbe med det typiska utseendet af en pensionerad svensk major, inbegripen i ett lifligt samtal med en smula fjäskigt förbindlig kavaljer, bärande Calatravaordens kors insydt i rödt kläde på sin redingote. Den förre var salig kungens, Altons XII:s redlige vän, hans trofaste kamrat genom glädje och sorger, hertigen af Sesto, den senare hertigen af Tserclaes och Tilly, ättling af ligans chef, den gamle korporalen, hvilken en gång gjorde det så hett för de svenska brigaderna. Ett stycke därifrån uppvaktades den vackra markisinnan af Santa Cruz och den populära, slagfärdiga ambasadrisen m:me de Castro af en skägglös 20-åring med det mest blida, sorglösa uttryck i sina mörka ögon och ett hjärtligt skratt, hvilket då och då öfverröstade det halfhöga skvallret, som sorlar från de skilda grupperna i det kungliga förrummet Den unge mannen bär ett namn vid hvilket mycket blod klibbar, ett namn som dränkts i förbannelser: hertigen af Alba.
Två gamla herrar hafva dragit sig tillbaka till en fönstersmyg för att få prata ostörda. Den ene lång och smidig med ett slipadt, kallt och lurande uttryck uti sina stora svarta ögon, alltigenom tillbakadragen, beräknande, själfiakttagande, den andre en fryntlig gammal farbror, krigs, uss och kavaljer, med handen på värjfästet och ett öga på damerna. De båda äro förre premiärministern Maura och förre konseljpresidenten general Azcarraga.
Grefve Pi y Concha — eller hvad han nu heter — för en liten svartmuskig herre fram till dörren, som leder till majestätets privatkabinett. Jag har sett denne herre förut — men hvar? Inte i Madrid, så mycket är säkert, utan i något annat land, för längesedan. Jag kan inte fråga baron Wedel, ty han är just inbegripen i samspråk med brittiska ambassadören Nicholson, en intressant, tunn, blek diplomattyp, hälften filosof, hälften hofman — då plötsligt någon slår mig på axeln, och jag finner mig hafva en umgängesvän i de ta sällskap.
En mörklagd ung man med ett par hjärtegoda svarta ögon under den breda pannan. Vi tillhöra samma kotteri på café Fornos, D. Luis och jag. Där användas alltid förnamnen, men jag drager mig nu till minnes att D. Luis bär ett af Spaniens mäst lysande namn samt är direkt ättling till de gamle atze-kiske kejsarne af Mexiko. Han är således lika hemma i konungens borg som på café Fornos.
— Hvem är den där som föres in nu? frågar jag. Har sett honom förut. Men inte i Madrid. Någon annan stans. «
— Har ni varit i London, spörjer D. Luis, hertig af Montezuma.
— Ja.
— Då förväxlar ni honom med brodern. Denne är mr Cambon, fransk ambassadör i Madrid. Brodern bekläder samma post i London. De äro så lika som två bär. — Vet ni att Fuente skall uppträda på Plaza de toros om torsdag. Då måste ni dit. Han är vår främste tjurdödare.
En undersätsig, blekfet, ljuslagd, påfallande apo-plektisk herre i en alltför trång, tillknäppt röck kommer brådskande in med en ofantlig, röd, guldsirad portfölj under armen. Han skakar hand åt höger och vänster, härs och tvärs, snurrar omkring, flämtande, hväsande, stammande, stryker svetten ur pannan med näsduken, tvärstannar, slår sig för hufvudet, klarnar upp, rusar vidare, hugger ett tag i rockknappen på understatssekreteraren markis de Gonsalvez, drager denne hejdlöst med sig in uti ett hörn, plockar fram sina papper ur portföljen, pekar, gestikulerar vildt, viftar med näsduken samt jämkar med pekfingret under kragen för att skaffa sig luft.
Aldrig såg jag en människa, så nervöst uppjäktad, så intellektuellt sönderbråkad, så allt igenom förbrukad som denne. Hans rödkantade, utvakade ögon irrade oroligt omkring, han flyttade portföljen från den ena armen till den andra, allt under det han trummade med den lediga handen på fönsterkarmens panelning.
Det var Villaverde.
Ett halft år förut hade han varit en flegmatisk, själfsäker jurist med mycken energi och mycken ärelystnad. Så fick han i uppdrag att bilda ministär och att göra det ogörliga: att föra riket framåt genom merkantila kriser, klerikal depravation och en allt förlamande skuldbörda. Man söker ju med ljus och lykta efter en statsman åt denna stat, en stämma som kan göra sig hörd, en vilja som lydes. — Ingen fläck faller på Villaverde. Han satte in all sin kraft, han stred med förtviflans mod, och han föll på valplatsen. Det låg så mycket af sann tragik och sann storhet under denna redingotsballong, och jag minnes honom som en hjälte. Endast några månader hade han verkat som regeringens chef, men denna tid hade förvandlat honom till en skälfvande människoslamsa, till någonting som surrade omkring och slog sig fördärfvad mot omöjligheten.
Några veckor senare dignade han under bördan och ingaf sin demissionsansökan. Och en månad därefter var han död.
Jag såg Maura mäta Villaverde med sin genom-
— 827 —
