Sida 540
HVAR 8 DAG
barnasinne om någon hotande lara. Ingen människa är i närheten utom grindvakterskan, ingen ser barnet på dess farliga lekplats utom hon, som nu plötsligt blir det varse, och gör en åtbörd liksom att skynda fram, men häjdar sig i samma ögonblick, slagen af en annan ingifvelse. Hennes ansikte blir med ens dödsblekt, stelnande i ett drag af vild grymhet, medan en öfverväldigande sinnesrörelse kommer hennes lemmar att skälfva som af frossa i det varma solskenet.
---Det var ju mördarens barn, som satt
däruppe mellan skenorna, hans enda barn — hennes fiendes kött och blod! Ändtligen var då den hämdens stund kommen, efter hvilken hon så förtärande längtat; ändtligen skulle sträf let drabba uslingen, som krossade hennes lycka och sköflade hennes lif på all glädje! Nu skulle han vedergälla sin blodskuld, och hans enda barn skulle vara offret. Det käraste han ägde skulle han förlora, redan i nästa stund skulle det förintas under det framrusande tågets hjul, dö som den eviga rättvisan kräfde — blod för blod!
Med hvilken outsäglig bitterhet har hon icke under långa ensamma dagar sett denne gosse springa omkring på backarne därframme, hvilka saknadens och sorgens tankar hade ej dess åsyn väckt hos henne, som lefde sitt tomma lif, beröfvad moderslycka och allt. Hvad gaf honom, den brottslige, rättighet att äga denna varelse, som gjorde hans tillvaro gladare, när hennes svann bort i mörker och elände, utan hopp och tröst! Nej, ingen tvekan, utan försköning skulle detta barn lämnas att förgås!
Men det var dock förfärligt detta! Denne oskyldige lille pys — hvarför skulle det just vara hans, den förbannades, hvarför kunde hon ej få skynda fram och rycka honom bort från denna farliga plats där döden lurade, där den skulle rusa fram inom kort kanske i nästa minut! Och hon skulle ha det för sina ögon, se de späda lemmarne krossas under de stora tunga hjulen. Åh, det var för ohyggligt — var det icke ett afskyvärdt brott att låta det ske, att låta ett lif förspillas med sin vilja och med fullt uppsåt — ett oskyldigt barn! Hvarför kom då ingen och tog det därifrån, voro de då sofvande i det usla nästet, som inte tänkte på gossen! Det sved i hennes ögon att se honom sitta därborta i spåret, det brände och ristade i hennes arma hufvud af dessa tumlande vilda tankar. Och hvad sekunderna voro ändlöst långa — kom då ej tåget snart, att detta förskräckliga vore förbi; ty det måste ju ske, det var ju vedergällningens stund som kommit!
Och grindvakterskan rör sig icke. Med hämd-törstens ondskhet i lågande nattsvarta ögon, stirrar hon på pilten som leker i banans sand. Ett vanvettigt skratt tränger öfver hennes läppar, och händerna knytas som i våldsam kramp, men plötsligt rycker hon häftigt till, och höjer lyssnande hufvudet. Hennes vana öra har förnummit det första otydliga, i hast tilltagande bullret af det annalkande snälltåget, svaga ekon, som ur fjärran återgifva ett stötvis klingande ljud, öfvergående i ett oredigt rasslande, som närmar sig, förökas i styrka, växer ut till ett brusande dån. Inom några ögonblick redan, skall det stora lokomotivet rusa fram ur skogens dunkel därborta, ännu en sekund, och — och människobarnet, som alltjämt är kvar i dess väg! Gripen af den förfärligaste själsspänning stönar hon högt, och hennes panna betäckes af kallsvett. Hon vill sluta ögonen, hon vill i ångest fly därifrån, men förmår ej röra en led. Som förstelnad blir hon stående, medan den fruktansvärda kampen i hennes inre rasar allt vildare.
Men rundt om hvilar den härliga sommardagens djupa frid. I evigt majestät hvälfver himlen sitt blå, hög och ofördunklad, och mättad af bländande solljus dallrar den varma, af blomdoft och skogars friska ångor fyllda luften öfver kulle och dal, öfver åker och äng. Allt är försänkt i ett heligt lugn, allt är stillhet och ro. Endast en fågels kvitter i ett nära snår förnimmes i tystnaden, och så detta växande buller ur fjärran, detta klingande rassel, som likt en olycksbådande varning ilar genom skenorna, vid den med en förskräcklig frestelse kämpande kvinnans fötter.
Och mellan dessa skenor dröjde ännu den lille. Med små smutsiga fingrar gräfver han i den varma sanden, han tager händerna fulla däraf, och slungar ut i luften, och med jubel följa hans tindrande blickar det lätta stoft, som sakta sväfvar bort öfver hans hufvud. I oskuldens trygghet leker han i dödens spår, och ingen är i närheten, som kan rycka honom undan den öfverhängande faran, ingen utom hon, som står stel och orörlig vid landsvägens grindar, gripen af en namnlös skräck för sin egen vansinniga hämd. Det är vordet som en skymning för hennes ögon. Hon ser endast barnet, ser dess lek som genom en dimma, och hon hör blott dessa förskräckliga ljud, som komma allt närmare och närmare. Hon tycker hela rymden fylles däraf, hon förnimmer dem framåt och bakåt, från skogarne, bärgen och den vida slätten. Dock, märkliga äro ondskans makter, i ett af ensamhet och årslångt hat förbittradt människohjärta. Det fasansfulla
Ett 25-årsjubi-leum som i mer än vanlig grad uppmärksammats af det samhälle inom hvilket det firades var det som kontraktsprosten d:r J. A. I. Sundelin i Jönköping den 1 maj högtidlighöll i egenskap af kyrkoherde i denna stad.
S. är född i Hernösands stift 41, stud. 60, prästvigd 63, v. pastor i Hernösand; folkskole-insp. 72—76, kallad till kyrkoh. i Jönköping 79.
Deltog i kyrkomöten 93, 98 och 03. Har flere gånger varit uppförd å biskopsförslag. Teol. d:r 97.
Foto. Holm, Jönköping. Kliché: Bengt Silfversparre.
ETT JUBILEUM: J. A. I. SUNDELIN. Kyrkoherde i Jönköpine sedan 25 år tillbaka.
