Sida 844
HVAR & DAG
trängande skarpa, klart oförvillade blick, hvilken konstaterade slutet. Själf hade denne politiske storkmage lämnat ifrån sig premierministerportföljen med samma förträffliga nerver, med hvilka han gripit den. Och när bara tillfälle bjudes, kommer han att återtaga den med samma upphöjda sinneslugn.
Nu återvände mr Cambon från konungen, och Nicholson släpptes in. Som vi voro de närmast följande på listan, fick jag afstå från vidare observationer för att omedelbart tillstädesvara, då vi kallades.
Såsom ju var att förutse blef Nickolson audiens långvarig. Den resa till Frankrike och England, som Alfons XIII i dessa dagar stod i begrepp att företaga, troddes ju skola blifva så betydelsefull och ändå väntade honom inte stort annat än en bomb på Rue Rivoli och en korg i Clarence House.
Nu återvände Nickolson och växlade ett handslag med oss under försäkran att hans maj:t befunne sig vid det briljantaste humör.
En kammarherre slog upp dörren. Baron Wedel-Jarlsberg och jag hade att passera ett litet förrum innan vi kommo till det kungliga privatkabinettet, där El Rey de Espana tog emot oss pä tröskeln, i uniform och med gyllene skinnet på bröstet.
Jag hade sett honom ute nästan dagligen. Ty han gör oupphörliga promenader i vagn genom sin hufvudstad. Och hästarna köras alltid med beräknad långsamhet. Han vill visa, huru trygg han känner sig bland sitt folk. Vid blomsterkorson under Cervantes dagarna i Sasso de la Castillana slungades tiotusen buketter in i hans vagn, och dessa buketter kunde ha innehållit lika många bomber. Men han tog emot dem Såsom en nykläckt gymnasist tager emot kotiljongsdekora-tionerna på sin första bal. Detta obegränsade förtroende afväpnar äfven de samvetslösaste. Den som dristade bära hand på denne snälle gosse, den blefve ögonblickligen söndersliten.
Hans maj:t är af medellängd och mycket spenslig. Hans fysik hör påtagligen ej till de starka. Anlets-dragen äro de mest koncentreradt historiska. Habs-burgarnas alltför långa underläpp, Maria Teresias och Maria Antoniettes underläpp, samt bourbonernas två gånger krökta näsa, Ludvig XIV:s och grefvens af Cham-bord profil. Uppfostrad af den ömmaste bland mödrar, har hans lifliga och älskvärda natur fått utveckla sig sundt och fritt. Det är svårt att råka på en raskare och gladlyntare, mera okonstlad och flärdfri ung man än denne den ende i den efterkristna tideräkningen, hvilken var konung redan som nyfödd.
— Ni är ju enkom hitrest för Cervantesfästlighe-terna?
— Nej det var bara en lycklig slump att de pågingo vid denna tid. Jag valde Spanien, då jag sändes ut af Svenska akademien, emedan detta land är jämförelsevis så föga kändt i Sverige.
— Ja, detta är inte att undra på då spanjorerna själfva känna så föga om sitt land. Vet ni, det finnes så många underliga afkrokar här, fyllda med den intressantaste arkitektur, arkeologiska skattkammare af enastående värde. Vi hafva själfva rest flitigt omkring i våra provinser — han använde hela tiden pluralis-form — och vi hafva fått ögonen öppnade för så oändligt mycket, som ligger i skymundan emellan Pyre-neerna och Medelhafvet.
Och nu skisserade han för mig en fullständig resplan, praktisk och lättöfverskådlig, påpekande huru jag borde hålla mig fjärran från turistströmmens stråkvägar för att finna ett Spanien, där udden aldrig brutits af det i bästa mening nationella, för att finna något enastående ursprungligt, motstyckelöst, något att tänka på, skrifva om och minnas.
Jag passade nu på att på högsta möjliga ort förvissa mig om, ifall Escorials arkinor stodo öppna för främmande vetenskapsmän, ty en svensk filolog hade i bref några dagar förut bedt mig taga reda härpå. Hans maj:t svarade att i detta, liksom i alla andra afseenden, skulle landets intellektuella källor ständigt vara tillgängliga för den internationella forskningen — och så gled han åter in på sitt älsklingsämne de undangömda platserna, städerna som världen glömt, fordna tiders Spanien.
— Vet ni, att det finnes en liten konstig stad, som heter Estella. Vi ha varit där för inte länge sedan. Där skall ni få se på byggnader, den ena underligare och mera målerisk än den andra! Och sedan de där . .. de där. . . de där — samtalet hade förts på franska, men hans maj:t hade alldeles glömt ett ord - de där som heta Scharnstein på tyska, hvad heta de nu igen på franska?
— Ja gissar det är chéminée.
— Ja visst, sådana ha de af de allra groteskaste former. Estella ligger för resten inte långt från Valladolid, bara några kilometer, så att ni kan bo där. Bra hotel i Valladolid. Annars äro de spanska hotellen
— ja, det där känner ni nog af egen erfarenhet!
Nu inföll baron Wedel-Jarlsberg, att han bott på Hotell de Paris i Madrid under långa perioder medan det svenska ministerhotellet restaurerades, och att han funnit sig särdeles bra där.
— Men ni måste i alla fall känna det hemtrelligare på egen grund. Häromdagen reste vi förbi svensknorska residenset på Calle de Zurbano, och det verkar ju alldeles briljant. Där har vår förträfflige Velasquez gjort ett godt stycke arbete.
Härefter styrdes samtalet in på ämnen utom ramen för en tidningsartikel. Men tiden led. Tjogtals audienssökande återstodo; det var tid att buga sig ut.
— Nå, hvart styr ni nu kosan först, sporde hans maj:t, räckande mig handen till afsked.
— Först till Granada, med Bædeker i ena fickan och Washington Irwings Alhambra i den andra.
— Då är ni väl rustad. Vi ha sändt dit en arkitekt för att stödja den gamla borgen, som hotat att förfalla och för att återge det kolorerade stuckverket dess forna friska färgglans. Dessa partier stråla ånyo i den tindrande skönhet de ägde på Boabdils dagar
— ni vet Boabdil, som vände sig om och grät, då han för sista gången red öfver Vegas slätt och såg tillbaka på hvad han mist.
— Bon voyage!
Audiensen var slut. Alfonso XIII bugade sig, i det han slog ihop klackarna, så att sporrarna smälde.
Då jag åter inträdde i antichambren, stod Villa-verde närmast i tur, väntande på företräde. Jag såg på honom så uppmärksamt jag kunde för att riktigt inprägla hvarje drag i det askfärgade, nervösa ansiktet. Ty jag kände på mig, att hans timglas snart var utrunnet, och att jag aldrig skulle se honom äter i detta lifvet.
PRINS NIKOLAUS AF NASSAU, drottning Sofias broder, afled d. 17 sept. i Weisbaden; f. 20 sept 1832.
Repr. ur »Les Maisons Souveraines de l'Europe» af F. U. Wrangel (Tullbergs förlag).
— 828 —
