Sida 61
Italiens under i minnen, i konst och natur ha så ofta och så öfversvallande skildrats både af entu-siastiske kännare och af skrifkun-nige turister, att den nutida Italiapilgrimen, som första gången beträder Hesperiens land, har svårt att tillräckligt förvånas och njuta. I en dikt berättar Bernhard Ehs Malmstiöm att det var först då han genomrest nästan ha'fva Italien och fiån Perugas höjder blickade ut mot den i de umbriska och toskanska bergens mjuka linjer böljande horisonten och lågo Tra-simeno's grönblå yta där djupt nere, som han hänryckt 'böjde knä för Italiens gudom*. Och Viktor Rydberg vittnar i sina 'Blyertsteckningar från Rom", att han hade svårt att tillbörligt förvånas, då han trädde in i Kolosseum — så gigantiskt hade han af andra fått det utmåladt för sig.
Men det finns en plats, där äfven de mest öfvei-spända förväntningar "böjt knä". Öfver golfen vid Napoli har väl ännu ingen dödig blickat ut utan att känna sig föiflyttad till en undrens och tjusningens värld. Sitt en månskenskväll på Posiliposluttningen, t ex. på osterians balkong i donna Annas slottsruin! Där nedanför speglas månen i golfens djupblå vatten, Capris åskmoln förmörkar horisonten åt ena s dan, medan millioner ljus å den andra låta Neapels haf af hvita väggar skimra; midt öfver viken sofva de begrafna romarstäderna sin dödssömn, och rätt framför höjer sig med svait dok och eldröd hätta deras bödel och bevarare — Vesuvius.
Just i dessa dagar har den eldsprutande jätten åter visat sitt skräckfyllda majestät. Ända därute på Posilipo ha husens rutor skailrat och askrägnet duggat, från bergets yppigt gröna sidor, där söderns eldigaste vin mognas af sol och lava, ha människorna flytt, och underjorden har hämnats på de jordiska dvärgarne, som vågat med sina nutidskonster nalkas dess port, enom att sopa bort den lilla turistbanans ändstation, om ett träa med väldig krona har askregnet stått ur kratern, och eruptionernas knallar ha dundrat, som bombarderades Neapel af tusende kanoner. Ur nya sprickor i afgrunden mellan Vesuvius och dess syskonberg Monte Somma har glödande lava runnit i oafbrutna strömmar, och det hemska röda skenet från underjordens smältugn har nattetid färgat land och himmel och vatten i Europas skönaste nejd.
Men eldjätten har gjort nu som förut: efter vredesutbrottet har han åter blifvit lugn. Åter stå blott den lilla rökpelaren om dagen och den röda hättan om natten kvar som små minnen af hvad Vesuvius
kan vara. Åter ha människorna flyttat upp på dess sluttningar, åter försjunka de i sydländingens sorglösa lif, och mr Thomas Cook & Son ha nog åter sin bana färdig för att på nytt kassera in sina 25 lire person af till kratermynningen trängtande turister. Allt skall åter vara som vanligt — till dess den mäktige härnäst ryter i vrede . . .
Och den mäktige är nyckfull. Ibland kan han dröja i århundraden, kanske i årtusenden, ibland kan han vredgas flere gånger om året. Mot antikens folk log han så länge: mänskligt minne visste ej mera af att eld och död lurade i hans inre, landtmännens vingårdar frodades ända upp mot dess topp och Roms fina värld njöt sorg'öst sitt sommarlif i villorna vid hans fot. Då kom plötsligt den fruktansvärda katastrofen; hela nejden dränktes i lava och aska, själfva solen miste för askrägnet i tre dagar sitt ljus, och när hon åter kunde tränga igenom lågo städer och byar döda och begrafna . . . Sedan dess har Vesu-ius knappt aldrig riktigt hvilat. Från antiken känner man ytterligare två stora, från medeltiden åtminstone nio mindre utbrott. I den nya tidtns gryning sof eld-bärget, i fyra mansåldrar gaf det knappt tecken ifrån sig. Så kom det väldiga utbrottet af år 1631. St dan dess finnes en nästan sammanhängande krönika öfver Vesuvius' små och stora utbrott, öfver dess tider af hvila och dess efter hvilotiderna vanligen våldsamma eruptioner. Det senaste stora utbrottet timade år 1872; sedan dess beteckna åren 1896 och 1904 vulkanens mäktigaste vredesyttringar.
Och nu hvilar Vesuvius åter, men ingen vet för huru länge — den stund hans bebyggare minst ana kan han åter ryta i vrede och sprida fasa och död ur sitt glödande innandöme.
Vilh. Lundström.
VESUVIUS I UPPROR.
Efter fotografier tagna i dessa dagar; det större nattetid.
