Sida 151
EXCELLENSEN LAGERHEIMS AFSKEDSANSÖKAN.
HVAR S DAGS FOTOGRAF I STHLM.
A. L. FERSEN GYLDENSTOLPE.
Den allmär na uppmärksamheten har på den senaste tiden varit fäst vid sv.-norska sändebudet i Petersburg grefve August Louis Fersen Gyldenstolpe, hvilken ansetts vara utsedd till exc. Lagerheims efterträdare som utrikesmini-nister. Af grefve G. är H. 8 D. i tillfälle lämna ett för tidskriften i dessa dagar speciellt taget porträtt.
Grefve G. är född i Stockholm 1849. Namnet Fersen är upptaget efter modern, den sista af denna
ätt. Efter aflagda examina blef han tjänstgörande i utrikesdepartementet 1876. Åren 1884—86 var han legationssekreterare i Washington, sedan först kansliråd och därefter kabinettssekreterare i utrikesdepartementet. 1895 utnämndes han till ministre plenipo-tentiaire i Bruxelles och Haag och 1899 till envoyé extra ordinaire och ministre plenipotentiaire i Petersburg.
Han är sedan 1891 gift med Norah Isabel Mary Plunkett, af engelsk diplomatsläkt.
C. H. T. A. LAGERHEIM. ^ Silfrmrarr,.
Af exc. Lagerheim har H. 8 D i IV årg. 26 häftet meddelat biografi. Det här medd. portr, är nytt för dagen.
PÅ VÄGEN.
För HVAR 8 DAG af HJALMAR SÖDERBERG.
Det är skumt och tyst inne i skogen.
Jag trampar min gamla väg längs med stranden. Enslig och tom slingrar den i den mörka middags-skymningen mellan de unga trädens smala stammar, hal af granbarr och svart af asparnas frostbitna blad. Här sofver skogen, där breder sig insjöns döda yta, blank som glas. Icke ett segel, icke en åra. Det är som om vattnet plötsligt stelnat i skräck för den dödens tid som väntar: vassen invid stranden böjer sig svagt under den kraftlösa vinden, men vattenytan krusas icke.
En gårdsklocka ute i bygden ringer genom tystnaden.
Den är mig så alltför väl bekant, denna väg längs stranden mellan asparnes ljusa stammar. Jag gick den så ofta i de första ungdomsåren. Jag kan ännu, när jag vill, se den för mig i majdagarnes blåa ljus, som det skimrade för mina ögon i de framfarna dagar då glädjen ännu var röd och sorgen svart. Här runnö sommardagarna i sorglöshet och ro, och den ena var den andra lik. Här hvälfde sig septembers blekare himmel med en mera oändlig
lointain, ett sprödare och mera glasartadt blått. Men det var i den röda höstens tid, i det bjärta vildvinets och de brokiga trädens tid.
Nu kommer den mörka tiden.
Skogen glesnar mer och mer. Vägen leder ut på den släta bygden: nyplöjda tegar svarta som bårtäcken, gulgråa stubbåkrar mellan tunna pilhäckar, öfverspunna med spindelväf. Gråa stugor, röda tak. Vällingklockan har slutat ringa, men en annan tar upp från motsatt håll. Öfver mitt hufvud ligger himlen vattrad i hvitt och ultramarin, men mot väster tätna skyflockarna till moln, lagrade i tjocka skifvor — blyfärgade, järngrå. Det är middagsbelysning, en senhöstmiddags bleka, gulsiktiga ljus. Bakom skytäcket kämpar solen och vill bryta sig fram, men förmår blott spruta silfver i molnbristningarna.
Horisonten är en mjuk våglinje, konturerna af långsamt stigande och sjunkande höjder; en mjuk och fast linje, bruten af en kvarn här, en kyrka där. Vägarna slingra som ljusa band öfver bygden, kantade med gårdar och uthuslängor och med rader af kala träd. Då och då ett knattrande ljud af en vagn
— 135 -
Foto. Asta Krook, Sthlm.
