Sida 264
HVAR 8 DAG
TID ÄR FENGAR.
Efter fotografi.
EN PRAKTISK BYGGNADSSTÄLLNING.
I Paris har nyligen ett nytt, praktiskt system för resandet af byggnadsställningar tillämpats. Vid en reparation af Trinitékyrkan bekläddes templet med ställningar af hopfogbara stegar inom loppet af 6 timmar. Det må man väl kalla för ett rekord.
ut i rummet, som om ingen hört, hvad de där framme talade om.
Notarien frågade en af de störste fordringsägarne: 'Önskar Jan Moberg nämnda ur upptagna bland konkursmassans tillgångar?*
Moberg var förmögen mjölnare och hemmansägare och hade gårdar nedåt slätten.
"Nej", sade han säf ligt och tittade framåt golfspringan, "int' för min del, det är ju inte något värde."
"Ni andra?"
De andra hade kanske velat ha det upptaget, de hade inte så godt om'et de som Moberg, och åttio kronor är ändå åttio kronor, men de kommo sig icke för med att säga det så där rent ut, det var ändå så där litet ocker mot flickan, fast det ju obestridligen
med rätta var deras, det var det, men ändå---
De mumlade också: "Åhnej".
Flickan där framme vid fönstret fick en förnimmelse af att de tänkte just det, och hon blef röd som blod af skam öfver att hon nu skulle stå där och känna tacksamhet mot dessa nästan främmande människor, för det de icke togo det, som med rätta var deras. Där hon stod tryckt intill fönstret och såg ut öfver solrosornas rankande kronor, skulle hon kunnat snyfta och skrika som en barnunge. Men hon var sexton år, och lifvet hade redan skurit så hårdt i henne, att hennes ansikte kunde skyla smärta och krossad stolthet.
"Hafva förvaltare R. Hansson och fröken Anna Maria Wærn, som upprättat sagda bouppteckning, ytterligare något tillägg att göra?"
Det var då ingenting.
Notarien förestafvade bouppteckningseden, Hansson läste den efter hårdt och långsamt, som om han ännu i sista stunden tänkt efter, om det var något mer att minnas, flickans röst var mycket låg, och hennes hand på den lilla fickbibeln darrade.
När hon kommit tillbaka till sin plats på den lilla väfstolsbänken i modrens väfstol, stod det plötsligt för henne, att nu hade hon svurit bort till andra hela sitt hem, det här lilla huset, där de varit lyckliga, möblerna från föräldrarnes tid, alla minnen som lågo i hennes lif — nu var allting slut.
Ett stort tomrum störtade ned öfver henne, och hvarje ljud däri stack henne, notariens röst, som utsåg gode män, var elak, skar hvasst igenom rummet, och alla dessa människor sågo oförsynt på henne, där de sutto uppradade utmed väggen i hennes hem. — Men det var icke hennes hem, nej! Förtviflan kom kväfvande öfver henne.
Då fladdrade hastigt en liten snabb skugga fram öfver gården utanför, och ett litet rosigt ansikte log upp emot henne i fönstret — då log äfven hon och tryckte ned tårarne. "Lilla Eva! Lilla syster!" Lifvet blef henne lättare och ljusare att se emot, därför att där var en, som hon måste göra det lättare för.
"Lilla Eva, nu är allting slut, men vi två äro barnen i sagan, som gå hand i hand ut i världen för att finna ett nytt hem."
Konkurssammanträdet var slut, och borgenärerna troppade ut.
Flickan hade glidit ut ur salen före dem. Den lille välfödde sparfven, som begynt blifva intresserad af det fagra människobarnet, så godt som hittadt här ute på landsbygden, fick icke se en skymt af henne vidare. Det skulle eljest varit honom ett särdeles stort nöje att sondera henne litet och aflämna några små välvilligt förutspående vinkar - hon skulle inte sörja för sitt lilla guldur — det fanns nog vänner i viken.
Kronolänsmans gula gigg for åter i traf ut genom lönnallén. Där vägen tog af inåt skogen till Elfkvarns bruk, körde de förbi förvaltare Hansson, hvilkens trilla var mer nymålad och blank än länsmannens och hade en högre häst framom.
Länsmannen såg efter honom.
"Stursk karl, den där Hansson. Det kan ingen se, att den har kommit ur en backstuga."
"Är han nu förmögen?"
"Åhja, måttligt. Giftermålet' hans lär väl vara uppskjutet i brist på mynt. Han skulle eljest haft bröllop nu till julen."
"Till julen!"
"Ja, han är förlofvad med yngsta komministerdottern i Ahle. Söt unge och duktig i hushåll."
Då sjönk det ihop för notarien. Detta som han vägt upp så klokt ochjj riktigt med lika .vikter på bägge håll.
De 2,000 kronorna! Det var ingen pant på en fager flickunge! Hvad var det då? Ädelmod. Den ena människans tysta hjälpsamhet emot den andra.
Åhnej — notarien visste väl, att ädelmod utan betalning i allmänhet inte existerar. Det måste naturligtvis finnas något skäl. — Fast notarien inte kunde se det.
I HVAR 8 DAGS den 25 dec. 1904 utlysta pristäflan för utmärkta svenska originalromaner, år det utfästa prisbeloppet
Kr. 6,000 (Sextusen).
Tåflingstiden utgår den 15 aug. 1905. Alla våra skriftställare inbjudas att deltaga. ___
— 248 —
