Sida 818
HVAR 8 DAG
tryckte dem häftigt till hjärtat. Hon kände det som om hon ville kväfvas. Sanningen hade med ens som en härjande blixt slagit ned i hennes medvetande och på en gång belyst hela vidden af hennes lifs irring och villfarelse, belyste klart och tydligt huru allt det hon blickat upp till med all sin åtrå endast höjt sig genom sin tomhet lik skummets lätta bubbla, hvilket, då det nu som denna brast, lämnade intet i behåll...
Då Lars gått ett stycke väg hörde han som en röst i bedjande ifver:
— Lars!
Han stannade och vände sig om.
— Hvad är det? frågade han likgiltigt fastän han höll på att dö af sorg.
— Ingenting! kom det sträft och spotskt i det hon skyndsamt försvann ...
Då hon nått grinden hemma, stod hennes far där i otålig förbidan på henne.
— Det märks att inte mor längre lefver och håller styr på dig, jänta! Det är dock på tiden att du stadgar dig någon gång och inte ränner ute och slamsar så här sent på natten, tillrättavisade han snäft och buttert.
Hon stod tyst och stilla. Han såg en stund på henne, skarpt fixerande. Därpå sporde han långsamt och med en viss betoning på hvarje ord:
— Hör du, slamsbytta, med hvem af de där två, Lars eller Hans, menar du egentligen allvar?
— Med ingen, svarade hon och rusade upp på sin kammare.
Fadern ryckte till. Hvad var detta? Han hade gjort en iakttagelse, som han ej erfarit på mången god dag:
Väl voro hennes ögon fria från tårar, och dock hade han hört hur hennes hjärta grät.
Men däruppe i jungfrukammaren såg månen en flicka, som låg framstupa på sin bädd i förtviflans häjdlösa gråt öfver det vilda, hallstarriga trots, som till fadern nyss dikterat hennes — lögn.
Tiden går sin gilla gång och drager obevekligt med] sig i sin virflande ström händelser och människoöden, hvilka i den till sist spårlöst försvinna i glömskans djup eller kastas upp på minnenas strand för att bevaras af sägnen.
Den vet därför mycket, och här mäler den om hur Storegårds mäktige bonde, slag i slag drabbad af olyckans risande gissel, bruten och eländig slutligen hamnade och dog på socknens fattigvård. Ett svidande slag var särskildt, då dottern, tärna på det bröllop, hvars brudgum var den ende hon verkligen älskat i en kärlek, som dref henne ut i natt och
mörker för att i storstadens utsväfningar förkväfva minnet af sin förfelade kärlekslycka, där försvann, utan att någon på många år visste hur hon fanns.
En dag kom hon hem, förvissnad och härjad, men fann det i främmandes händer, borta sina dagars upphof, borta allt hvad hon älskat, själf känd och älskad af ingen, jo, ännu af en, som gaf henne tak öfver hufvudet och egen härd i en liten tiefven stuga
borta på Bäckmyrens ägor...... Och åren foga
tillsammans sin kädja ännu längre till den sista med evigheten förmedlande länken.
På Bäckmyrebyggningens förstuga sitter gamle fader Lars i välförtjänt hvila efter dagens möda och blossar med välbehag ur sin pipa. Junikvällen har lagt sig till hvila öfver den, och mor därinne har likaledes följt dess exempel och gått till ro.
Och med den frid och ro som ett godt samvete och ett ärligt medvetande beskära sitter Lars och tänker, tacksam och förnöjd, på gångna, lyckosamma dagar.
Söner och döttrar har han haft, som nu flugit ut ur boet, hvar och en på sitt håll, men alla ha de artat sig väl och aldrig gjort honom en dags sorg. Allt har blifvit till välsignelse. Det bästa hans egen far lämnade till arf har i en ärlig vård spirat upp till en långt rikare skörd än den som böljar på Bäckmyrens välskötta och bördiga marker....
Någon kommer på vägen som drager förbi. Det är en gammal vagabond. Steg för steg flyttar han mödosamt sin fot och påsen tynger tungt hans krökta rygg. Lars drag få ett smärtsamt uttryck af vemod. Han känner den gamle väl: det är "Zigenar-Hans", som han nu kallas, allias Hans på Mon.
En kvinna, lika gammal och skröplig som han, kommer honom till mötes. De betrakta hvarandra blott med en flyktig och likgiltig hälsning och gå därpå utan ett ord vidare. Och dock satte, för hennes skull, om ock för mycket länge sedan, svartsjukan sin mördande knif i hans hand och gjorde honom till dråpare, straffånge och slutligen till kringvandrande, bettlande trashank.
Med hvassa, stickande ögon under tofvigt, ovår-dadt hår, hvilka aldrig se åt sidan, endast rätt fram, ned mot jorden, rör hon sig i stapplande gång.
Några gossebarn, som leka vid vägens kant och ej bli henne varse förr än hon är alldeles in på dem fly i vild förskräckelse allt hvad benen förmå.
Då mumlar Lars för sig själf:
"Stackare du! Gossarne, små som stora, sprungo en gång efter dig, nu springa de för dig. Åren ha tilltygat dig illa: nu kan du ej längre dölja huldre-svansen, stackars huldra.
[-FREDSFÖRHANDLINGARNE-]
{+FREDSFÖRHAND- LINGARNE+} I PORTSMOUTH.
RYSKA OMBUDEN Witte (1), Roseu (2).
JAPANSKA OMBUDEN Komura (3), Takahira (4).
Kliehf: Bengt Silfversparre.
