Sida 605
HVAR 8 DAG
Olauson gick inåt skogen, där snön ej var allt för hög, men han kom snart ut igen.
— Omöjligt, sade han förtviflad. Jag inser att det är omöjligt i kväll. Vi far hem så länge.
Denna tigandets väg var en tung och lång väg för Olauson. Ångesten satt och bände inom honom, det var som en enda ohygglig seg värk, som sågade och stack och pinade honom.
Väskan borta ... väskan med pängarna ... bolagets pängar... Om han inte fann igen den så var han en för alltid förlorad man. Han skulle knappt med allt han ägde och hade kunna ersätta de många tusen som den innehöll. Väskan borta ... väskan med pängarna ... bolagets pängar... Han började upprepa det för sig i takt till klangen af bjällror som skar igenom mörkret och den förfärliga stillheten.
Till slut pinade honom den klangen så ohyggligt, att han ovillkorligt tog skjutsbonden i armen.
— Kan han inte ta bort bjällran, Erik? sade han doft.
Bonden förstod honom och svarade med så vänlig och undfallande röst han kunde åstadkomma, att det inte gick an, nu i mörkret till, de kunde komma att köra öfver någon. Och så började han trösta:
— Patron ska' inte vara så ledsen nu. Nog får patron igen väskan. Vi ska' höra efter i morgon. Jag tänker, att dom tog gent öfver skogen till Torroms by. Nog får patron igen väskan.
Det var hoppet han tände, hoppet som hjälper fram igenom så mycket, det alltid lika signadt sköna hoppet.
— Ja, vi få sofva på saken, svarade"Olauson re-signeradt. Kanske reder det sig i morgon. Vi få väl vänta.
Olauson fick aldrig mer igen sin väska, han fick gå från gård och grund, lämna ifrån sig allt han hade och det värsta var att han aldrig mer tog sig upp i världen. Sjukdomen kom till och bröt honom han blef ett gammalt inventarium, som gick omkring och gjorde bokslut och hjälpte till med skrifgöromål åt landthandlarne i orten, som inte voro allt för skrif-kunniga. Det blef till sist fråga om, att han skulle tagas in på socknen, men då steg Erik, bonden, som skjutsat honom den så sorgligt minnesrika dagen, fram och sade:
— Åh nej, jag var med honom den gången, jag tänker att han kan få ha det bra hos mig.
Och han tog den brutne mannen, som hastigt åldrats till en liten gråhårig, hopskrumpen gubbe hem till sig och gaf honom bröd till döddagar.
Hvart hade Olausons pänningväska tagit vägen? De båda männen som de mött under sin färd förnekade all vetskap om henne. Det hölls polisundersökningar, men utan resultat. Jo, de konstaterade, att det fanns en man så rättskaffens, att han gick och sålde allt han ägde för att bolaget skulle återfå sitt, de visade hvad bolag kunna vara för ena snygga inrättningar, då Ersvike bruk ej gjorde något för den man som under utöfvandet af sin tjänst drabbades af olyckan och som själf ansåg sig ovärdig att stå på den plats han förr innehaft och därför själf fråndömde sig densamma. I folkmedvetandet slogs det fast att två tjufvar fingo gå lösa, de båda drängarne, men hvad göra misstankar till eller ifrån, då ändå ingenting kan bevisas. Det berättades, att Olauson sedan alla förhandlingar förklarats afslutade, gått fram till den ene af drängarne och satt ögonen i honom, så att han bleknat, bara sett på honom utan att säga ett ord och sen häftigt vändt honom ryggen och gått. Men till den andre skulle han ha sagt:
— Om du tagit väskan, så kommer du inte att lefva länge.
Två veckor efteråt dog den mannen utan föregående sjukdom och i samma drag reste den andre, Helmer, till Amerika. Men efter honom gick tal, att han förgiftat kamraten för att få vara ensam om det
rika rofvet, men det blef aldrig konstateradt.
*
En fjärdedels mansålder efter det ofvan skildrade, då många som upplefvat det voro döda och de andra inte mera talade om det, återkom från Västern en man som kallade sig Helmer Drowson. Han var rik som det tycktea, hade gjort lycka därute, han köpte sig en stor egendom, där han lät uppföra ett stort tvåvåningshus i herrgårdsstil. Han köpte sig en såg och började drifva skogsaffärer i där på orten ovanligare skala,
(Forts, å sid. 594).
HVAR 8 DA1S FOTOORA F 1 STHLM Klleht : Bengt Silfvcrtparre.
FRU CALLY MONRAD SOM CARMEN.
Fru Cally Monrad, den utmärkta norska sångerskan, hvilken genom sina konserter blifvit en gunstling hos Sveriges musikaliska publik, har på operan i Stockholm uppträdt som Carmen och rönte både tack vare sin sångkonst och sitt originella grepp på rollen en vacker framgång.
— 589 —
