Sida 293
HVAR 8 DAG
lång och hittar dem till sist. Ostraffadt leker man ej ined Fredrik Aspman!"
Bordssällskapet kände sig af denna försäkran lug-nadt och tryggt, och man reste sig från bordet i en angenäm stämning, hvarefter kommissarien omedelbart reste — han behöfde så väl i sömnens armar hämta ro till sin själ och styrka till sin kropp efter föregående dagars mödor och förargelser.
Augustikvällen var ljum och härlig; månen höll just på att gå upp. Man slog sig ned på verandan. Edvin Ås närmade sig fröken Lizzie.
"Det är vackert i kväll", halfhviskade han förtroligt.
"Ja, det\är"det",'svarade fröken blidt.
"Månen börjar lysa öfver ladugårdstaket. Det är så härligt", fortsatte den unge mannen uppmuntrad.
"Mycket anslående — för er"; lilla Lizzie var snäf; åt ladugårdstaket rynkade hon sin fina näsa.
"Jag hade tänkt taga mig en promenad", framkastade Edvin liksom i förbigående.
"Lycka till nöje!"
"Kunde ni ej följa med?" bad Edvin bevekligt.
"Jag gör inga månskensturer med er eller andra herrar." Fröken var riktigt förargad. "Och hvarför hviskar ni? Har jag icke förbjudit er det?"
Hjärtebedröfvelse speglade sig i Edvins välmående ansikte. "Hvarför är ni jämt så ovänlig mot mig, Lizzie?" stammade han.
"Fröken, om jagjår be", afbröt den obarmhärtiga sköna.
Aftonen var ljuf "och månens silfver belyste en nejd, där idel lugn och stilla harmoni voro rådande. Sällskapet på verandan satt försänkt i den behagliga stämning, då man njuter af tillvaron utan många ord ■och många tankar. Endast stackars Edvin hade aflägsnat sig.
Men ej på promenad. Hvad frågade han efter naturens fägring i öfrigt, när han ej fick se på den koncentrerad i skapelsens härligaste verk, lilla Lizzie Svan; det var ej i månens milda strålar han ville blicka, utan i strålarne från Lizzies bruna ögon.
Hans hjärta var tungt; lifvet hade för honom intet behag; människorna voro grymma, trolösa, hjärtlösa varelser allesamman. Men åt den trogne vännen, som så väl visste ge uttryck åt hans både fröjd och smärta, ville Edvin förtro sin sorg. Han satte sig på brädstapeln vid sågen och blåste flöjt.
Snart hörde sällskapet på verandan rymden genom-klingas af fagra melodier: "Suomis sång", "Kom, lilla flicka, valsa med mig", "Hell dig du höga nord", "Och jag gaf henne blott uppå skuldran en kyss", *Om dagen vid mitt arbete" — alla de 5 stycken, som utgjorde herr Edvins repertoar.
Frun gaf patronen en menande blick, men denne ryckte blott på axlarne: "Låt pojken njuta; han är lycklig, ty han har intet öra för musik".
"Om han bara ej blåste så rysligt falskt", suckade
frun.
"Värst är att han spelar valsen som en begraf-ningsmarsch", sade jag.
"Han saknar; alldeles takt", ifyllde fröken Lizzie dubbeltydigt.
"Låt honom vara", afgjorde patron. "Vi lida, men han njuter. Det är ej alltid här i världen omständigheterna äro ens så lyckliga.
Bobby, bandhunden, hade emellertid begynt interfoliera musiken med ett öronbedöfvande tjut, och när Edvin genomgått hela sin repertoar och började ånyo i Suomis sång, tröt tålamodet själfva patronen. Med ett: "Det odjuret, ämnar han rent ta lifvet af oss?" rusade han ut på verandan.
Några ögonblick senare befunno sig gårdens herre och hans unga frände tillsammans inne på kontoret.
"Vill du blåsa flöjt", sade den förre, "så gå in i varghålan i Klefbärget, där hör ingen människa dig och vargarne — om sådana finnas — skulle sätta svansen mellan benen och fly till Lappland. Och nu gå vi till kojs. Se väl till, att allt är riktigt läst och att fönsterhakarne sitta säkert på. Du vet att vi ha ett tjuf band i trakten, och jag har 500 kronor där i pul-petlådan".
"Vore det ej bäst, att morbror toge upp dem till sig i sängkammaren?" tyckte Edvin.
"Prat, de ligga säkert där de ligga, och Emilie skulle ej få en blund i sina ögon, om hon visste dem ligga i byrån däruppe, Hon skulle hvar minut höra tjufvarne komma. God natt!"
Han gick. Edvin undersökte och stängde noga alla lås och fönsterhakar; klädde af sig till hälften men grep till flöjten för att upprepade gånger öfva en passage i "Hell dig du höga Nord", hvilken aldrig ville gå rätt bi a — han blåste icke, förstås, endast öfvade fingersättningen — så klädde han fullständigt af sig, och med ett halfhögt "Ljufva Lizzie" drog han täcket öfver hufvudet. (Forts, å sid. 290)
NY PRESIDENT I SKÅNSKA HOFRÄTTEN.
Foto. Dahllöf, Stockholm. J. a. lundahl.
Till president i Skånska hofrätten utnämndes i årets sista konselj t. f. pres. i samma hofrätt Johan August Lundahl. Pres. L. är född i Malmöhus län 1844, blef student 63, aflade 69 hofrättsex. i Lund och blef samma år auskultant i den hofrätt, till hvars president han nu kallats. Har innehaft förordnanden som fiskal, sekreterare m. m., tjänstgjort som domhafvan-de på flera ställen. Assessor 83, hofrättsråd 92. Tillförordnad president sedan slutet af 1902. Led. af riksdagens Andra kammare 99—02.
— 277 —
