Sida 539
HVAR 8 DAG
löst som hennes kärlek till hans offer varit. Hon var barn af ett otygladt söderns släkte, dess vilda passioner brann i hennes blod, och en förtärande åtrå att en gång bringa vedergällning öfver den skyldiges hufvud, tände förut slumrande lidelser och ammade rufvande, ljusskygga tankar, under hvilkas välde hon hemföll åt grubbel och dyster slutenhet.
När man så erbjöd henne den enkla sysslan att vakta vid dessa grindar, så nära den förhatliges dörr, tog hon det som en ödets skickelse. Där, utanför fiendens tröskel, ville hon bo, hvilken plåga det än skulle bringa henne. Hon ville dväljas inför hans ögon såsom en beständig aggande påminnelse om den brottsliga gärningen, och hvarken dag eller natt skulle han unnas ro i sin själ. Envist som skuggan skulle hennes vaksamhet lura öfver honom, och en gång skulle hon nå sitt mål, se den eländige tillintetgjord och våndad under lika grymma kval som hon lidit och led. ----
Och nu hs.le *ten runnit hän, långa tunga år af ett glädjetomt lä. Nu var hennes gestalt skrumpen och böjd och dragen härjade af djupa fåror. Under enformiga dagars tal hade hon fyllt sitt värf. Otaliga gånger hade hon vaktat vid färdevägens grindar, och sett tågen komma och gå i evigt enahanda. I frost och yrande snö, i vinterköld och sommarsol hade hon dröjt där i väntan, medan tider svunnit och hon själf förvissnat i en arm, af dyster enslighet präglad tillvaro.
Många och länga voro åren som gått, men det som hon i öfvermäktig sorg och med upphetsadt blod så visst hoppats hade aldrig kommit, och den för mördarhand fallne slumrade ännu ohämnad i sin graf medan den skyldige alltjämt dvaldes i ostörd fred på det fäderneärfda torpet utan att nås af ett rättvist straff. I förstone hade han under långa tider hållit sig borta, ingen visste rätt var han varit; men när de gamle dött, förblef han på allvar hemmavid, skötande jorden på samma gammaldags vis som de gjort. Vorden allt mer foglig och stadgad, gifte han sig så omsider — när hans hår redan börjat gråna — med en grannes dotter och lefde nu i lugn sitt odalmanna-lif, gnidig och hård som hans fäder före honom, men utan att för öfrigt låta någon orätt komma sig till last.
Grindstugans ensliga invånarinna hade han dock alltid undvikit, och under alla dessa år var aldrig ord växladt mellan dem. Han hade märkt hotet i flammande svarta ögon, och gick därför vägar som voro hennes fjärran. Och hon å sin sida hade aldrig satt sin fot inom det gamla barndomshemmets dörr, sedan den dag hon så hastigt öfvergaf det. Hon hatade själfva de döda tingen däruppe. Ur hvarje vinkel och vrå af den vanvårdade förfallna byggnaden liksom skriade det om hennes lifs olycka, och så snart hon vände sina blickar däråt, steg den rufvande bitterheten i hennes själ, och de mörka tankarne kommo, gifvande näring åt det agg och hat, som tärde och gnagde i hennes hjärta utan att komma till ro, utan att någonsin försjunka i en försonande glömskas natt.
Och nu, där hon i den solvarma junidagen står väntande vid grindarne, hafva de åter bringat henne sitt ve, dessa rolösa tankar. Såsom otaliga gånger förr har det längese'n framfarnas minnen dragit förbi hennes syn, medan hon stirrat hän mot gården däruppe vid bärgets fot. Och som alltid äro de vilda lidelserna frammanade i hetsigt blod, som förr sjuder det af hat och harmfull bitterhet i hennes af långa års öfvergifvenhet och grubbel underliga sinne.
Men ett litet stycke uppåt banan, nästan midt för detta ställe som fängslar grindvakterskans blick och tankar, har en liten människovarelse, en gosse vid ett par års ålder, kraflat sig uppför banvallen, och sitter nu förnöjd mellan de blänkande skenorna, petande i sanden med små smutsiga fingrar, utan en aning i sitt
SKYTTERÖRELSEN.
Stockholms "Femte Kompani" var på den tid då skarpskytterörelsen under 1860- och 1870-talet stod i sitt flor, icke blott det till numerären talrikaste utan jämväl genom medlem-marnes ungdomlighet det muntraste och gladaste af de 16 eller 17 kompanier, som på den tiden bildade Stockholms frivilliga skarpskytteförening. Ett af korporalskapen bestod till största delen af konstakademiens elever, af hvilka några sedermera intagit rangplatser bland de bildande konsternas utöfvare i vårt land. En inom kompaniet bildad sångkör på 50 à 60 man lifvade dess marscher och bivacker. Då skarpskyttekåren i början af 1875 reorganiserades, reducerades kompaniernas antal till endast fyra, och det femte kompaniet upplöstes alltså. De dåvarande
medlemmarne öfverenskommo därvid att samlas till en kamratfäst den 5:te dagen i 5:te månaden hvart 5:te år. Den första af dessa fäster ägde rum den 5:te maj 1875, den senaste den 5:te maj 1905. Af veteranerna tillstädeskommo då 27, medan flere, som vistades på andra orter, sände telegrafiska eller skriftliga hälsningar till de gamla kamraterna. Vår fotograf har sändt oss en bild af de i fästen deltagande "forna pojkarna".
DELTAGARE I »5:TE KOMPANIETS» FEST. Sittande, från vänster å bilden: Reinh. Bergström, Wilh. Statlander, P. Lundberg, John Wall, C. A. Wåhlin, Carl E. Ekgren, Adolf Lindberg, O. L. Svanbäck, J. P. Holmberg. Stående, från vänster: F. Ferngren, A. G. Celia, G. E. Ollman, John Björkman, C. A. Öngren, Frans Stålhammar, Hugo von Sydow, Ab. Broman, Rob. Haglund, C. C. G. Zander, C. G. Callmén, Oscar Klintberg, Alb, Ljung.
A. W. Littorin, Th. Jacobij, Henr. Laurin, Alfr. Spaak, C. A. Wallén.
