Sida 614
HVAR 8 DAG
— Känns det svårt nu? frågade han obarmhärtigt.
— Åh, Herre Gud, jag har inte gjort det, jag har inte gjort det, stönade denne.
— Ser du hvad han sitter och tittar på? Jo du, det är allt en skön syn. Han har gått hit upp nu hvarenda kväll sen du satte upp din granna gård därnere, joo du. Ser du så grann den lyser. Är det inte som det renaste gull? Vet du hvad folk kallar den för, det är väl för den skiner så där vackert. Jo, dorn kallar den för Olausons pänningväska, Olausons pänningväska. Men det är ju din gård . . .
Drowson sträckte på sig trotsande.
— Jag har inte gjort det. Jag ger djäfvulen hvad folk pratar!
— Gör du? Nå hör då på hvad han säger där!
Drowson sjönk liksom ihop, ty den gamle på
stenen vände i detsamma ett tärdt ansikte men med lågande ögon emot honom. Drowson blinkade som för solen.
Olauson började ifrigt vinka åt dem med handen.
— Kom, kom, kom! Skynda er, för nu syns det riktigt!
Rösten lät fånig.
— Gå, röt bonden och stötte Drowson häftigt mellan skuldrorna. — Du är väl inte rädd, eftersom du ingenting har gjort. Hör noga på nu, så får du höra!
— Se, se, se, fnittrade Olauson och pekade ner mot den stora oljestrukna gården som glänste mot de spädgröna rågfälten i det sjunkande mjuka aftonljuset. Ser ni nu, att det är gull, rent gull, stulet gull! Ha ha, vet ni inte att det är min pänningväska, min, min, min . . .
Olauson hasade sig ner från stenen och kom fram till Drowson, som han noga granskade. Drowson böjde sig bakåt som om han väntat att få ett slag. Olauson tog honom i armen och sade förtroligt:
— Jag ser att du är en främling här, men du kommer nog för att hjälpa mig att få igen henne. Gör du inte?
Drowsons käkar rörde sig som om han hade tuggat på något.
— Jo jag ser det, jollrade Olauson, jag ser det. Plötsligt tog han sig om hufvudet och stod stilla som om han förbryllad funderat på något, men så tog han ner armarne, fradgan kom på hans läppar och det härjade ansiktet blef grått som aska.
— Jag ska' ha igen den, jag ska' ha igen den, röt han, det kommer en dag . . .
Han grep Drowson i armen. Denne frös så att han hackade tänder. Han lutade sig förtroligt fram och hviskade försiktigt:
— Jag ska' säja dig en sak, men du får inte tala om det, hör du. Den andre har också kommit igen, Imanuel som dog. Jag möter honom ibland och han säger att jag snart ska' få igen väskan.
Drowson stirrade på honom stel af fasa.
— Imanuel? stönade han.
— Ja, Imanuel, som han tog ihjäl med gift. Han och jag, vi ska' . . . Tror du inte vi ska' ta' igen väskan?
Bonden gick fram och tog gubben under armen.
— Kom nu Olauson, så går vi hem!
Olauson följde honom ett steg, men så vände han sig plötsligt om.
— Vänta! sade han, och vände tillbaka. Om du möter Imanuel så säg honom . . . säg honom, att han vaktar noga öfver väskan, så att han inte gör sig af med den . . . Jag vaktar om dagen, Imanuel har lofvat att vakta hos honom om natten. Ha, ha, Imanuel ska' gå där nere och väcka honom om nätterna, så att han inte får sofva, alldeles som jag inte fick en gång. Det är inte roligt, nej, det är det inte. Det var för hans skull där nere, ser du, men nu ska'
Imanuel låta honom få allt igen. Tror du att han inte skulle vara glad då, om han kunde bli af med väskan.
— Kom nu Olauson. Jag tänker Imanuel vill vara ensam med den där herrn, sade bonden och tog den tilltalades arm under sin.
— Du kommer nog att få glada nätter efter det här du, kastade han åt Drowson. Jojo, förr eller senare tar fan sitt.
Därmed drog han den gamle med sig utför bärget.
Drowson stod länge kvar hackande tänder som af frossa. Med ens tyckte han att någon närmade sig honom bakifrån, tassande som om han velat smyga sig på honom för att strypa honom, och med ett rytande af fasa sprang han därifrån, jagad af en skock vargar.
Och dock hade ingen sett vargar där i orten i mannaminne. Det talades också länge om denna besynnerliga tilldragelse där i bygderna, liksom folk äfven fick sina tungor i gång, när efter den kvällen det alltid brann ljus hela nätterna i Drowsons sofrum i det gula huset.
Men inte ens det skulle få bli oantastadt af tungorna, ty samma natt som Olauson dog brann Drowsons granna herrgård.
Själf afflyttade han emellertid från orten och försvann för alltid i mörkret.
Och myten om Olausons pänningväska är väl nu i det närmaste glömd, och mumlas den ännu fram någon gång af skjutsbonden, då man far förbi en bränd tomt vid Ersvike backar, skakar man så fort som möjligt ifrån sig det likt en ond dröm och låter det gå in i dimman.
Hy AR 8 DAGS fotograf i Sthlm. ICitdtf: Bengt Silfversparre.
EN TRADITION UNDER BILDANDE.
Från Storkyrkans i Stockholm altan utföres Kristi himmelsfärdsdag sedan några år tillbaka sång och musik. Vår fotograf har tagit en unik bild af den egendomliga kyrkliga konserten.
