Sida 611
»BARNENS DAG» I SUNDSVALL.
1 HVAR 8 DAGS PRISTÄFLAN FÖR UTMÄRKTA SVENSKA ORIGINALROMANER år prisbeloppet
Kr. 6,000 (Sextusen)
det största som någonsin ut/ästs i liknande täflan. Alla våra skriftställare inbjudas att deltaga. Täflingstiden utgår den 15 aug. 1905. Närmare bestämmelser återfinnas i H. 8 D. för den 25 dec. 1904.
Vi fästa emellertid särskild uppmärksamhet vid det oeftergifliga villkoret, att till H. 8. D:s täflan inlämnadt arbete icke får ha förut varit annorstädes erbjudet eller till annan täflan insändt. Uttrycklig försäkran härom skall åtfölja namnsedeln.
Foto. Kitilbaum, Sundsvall. KticM .■ Km. A.-b. åmot mijrrr^rrt sthm—ott
UR KARNEVALSTÅGET: Brefdufvornas vagn. — Tvenne kapell.
Resultatet af den nyligen hållna "Barnens dag" i Sundsvall var särdeles gynnsamt. Sundsvall torde hvad detsamma beträffar i förhållande till sin storlek gå utanpå både Stockholm och Malmö.
fötter, sak samma hvad det gällde, om ondt eller godt. Han skulle ha gjort det, om det också kostat honom gård och grund, så hatade han honom.
Våren efter det Drowson fått upp sin stora herrgård kommo de ihop på knifven, under hvilken kamp Drowson höll på att få ge tappt, hur stor fördel han än hade af sina pängar. Då mötte han en dag sin motståndare i en dunge och styrde sina steg rakt på honom.
— Vi tycks inte vara goda vänner, vi bägge, men det kan jag inte förstå, sade han.
Bonden blängde under lugg, men svarade intet.
— För tänk hvad vi bägge skulle kunna uträtta om vi slog oss ihop, i stället för att som nu gå och göra skugga för hvarandra.
Bonden teg ännu, men 'något arbetade"1 inom honom.
— Det kunde bli affärer också. Jag skulle kanske kunna ge er många goda vinkar, om jag ville,
Bonden stannade och spottade i vägen.
— Tvy för faen att göra några affärer med dej! utfor han häftigt. Nää, om jag vore så fattig, att jag inte kunde fö' lusa, så inte skulle jag ändå gå och följa några vinkar af dej. Nog vet en hur så'na som du skulle vinka alltid.
Drowson låtsade som om det rägnade.
— Tror du än på det där gamla, Erik? frågade han. Att du var så dum, det kunde jag aldrig föreställa mig.
— Det finns fler än jag som tror på den saka, svarade bonden, jag kan säja dej, att de äro hvarken dumma eller orättrådiga häller.
— Och du tror verkligen, att Herren skulle ha låtit mig gå så väl i händer, om . . .
— Du ska' inte tala om den mannen du, utfor den andre skummande. Det går dig nog bra nu, men vänta bara, fan tar nog ändå till slut de han ska' ha, vänta, vänta!
Drowson ryckte på axlarne:
— Du är ohjälplig!
— Är jag? Men så har jag i stället rena fingrar jag, det är nog inte alla, som kunna säga detsamma. Hör du, han steg in på honom, var det sant att du tog lifvet af Imanuel också. De säjer det allmänt om dig, om du inte vet det.
Drowson bleknade och bet häftigt ihop tänderna.
— Vore det inte bäst, att du ginge på din sida vägkanten? svarade han.
Erik stod kvar.
— Hotar du? Men mig skrämmer du inte. Inte tar du lifvet af mig, gosse, för vill du försöka den dansen . . . Han skakade sin näfve under näsan på Drowson, som vek undan på samma gång han kastade skygga blickar omkring sig. — Ja glo dig omkring du! Tror du att du får någon hjälp? Men var du lugn, mina händer äro för goda att bara ta i en som dig. Det får fan göra, han är inte så noga.
— Det är inte värdt att vi gå i följe längre, sade Drowson alldeles blek, men han gjorde våld på sig och ämnade gå utan vidare ordbyte.
Men bonden ställde sig hastigt i vägen för honom.
— Det är allt det vi ska' ändå. Vill du inte, så begagnar jag våld.
(Forts, å sid. 597).
— 595 —
