Sida 604
jag skulle tända pipan som jag blef af med väskan.
— Det är nog inte så farligt, tröstade bonden, det är inte så mörkt och det faller ju inte så tätt med snö nu.
— Gud låte det ske så visst, svarade Olauson, se efter på sin sida, så ska jag ha utkik på min.
De åkte långsamt framåt, lutade åt hvar sin sida för att kunna se framför hästen.
Ändtligen kommo de upp i backen igen och Olauson slängde af sig pälsen och började gå före. Plötsligt stannade han och inväntade.
— Det är spår af folk, som gått här. Kan Erik säga mig hvad det var för ena?
— Ja, jag kände den ena, det var en dräng härifrån närmaste byn. Helmer heter han.
— Vet Erik om det är ärligt folk då, ifall de skulle ha hittat väskan?
— Ja för all del då, svarade bonden. Ha de den, så nog får patron igen väskan.
De fortsatte uppför backen och kommo upp på krönet, Olauson var före igen, lutade sig ned, rörde om i snön, sökte och sökte.
När skjutsbonden kom fram lämnade han hästen och kom också fram för att hjälpa Olauson att söka.
— Här var det som vi stannade, sade Olauson alldeles hvit i ansiktet. Se där har hästen stått och trampat.
De sågo på hvarandra nedslagna.
— Vi måste ha tag i dem som ha gått här, sade Olauson, och de gingo och satte sig i släden. Kör för brinnande lifvet! Vi måste ha tag i dem.
Skjutsbonden piskade på hästen, och det bar iväg. Efter en stund höll han in hästen. . — Här ha de gått af vägen, sade han.
— Kör efter då, flämtade Olauson.
— Det går inte, sade bonden. Det här är tjocka skogen, det går inte att köra.
Det rosslade i Olausons strupe. Han såg hjälplöst på skjutsbonden. Denne mötte förtviflad hans blick, nu var också han hvit De stirrade på hvarandra. Då skakade bonden på sitt hufvud och hans mun blef hård:
— Det ser styggt ut. sade han lågt.
Olauson gick till släden och slängde af sig öfver-rocken. Han stoppade pistolen i kavajfickan.
— Jag ska' ha tag i dem, sade han hårdt. Jag ska' ha tag i dem.
Bonden gjorde föreställningar. Det var ju alldeles galet att ge sig in på obekant skog nu till, då det snart skulle bli svart som beck.
— Jag ska' ha tag i dem! svarade Olauson. Kör hem igen Erik, jag hittar nog.
— Nej, så sannt jag kör hem, förr än patron kommer tillbaka, svarade bonden bestämdt.
HVAR 9 DAGS fotograf i SMm. Klichi, Bengt Silfrmparrt.
PROF. OCH FRU CUR1E, UPPTÄCKARNE AF RADIUM, NOBELPRISTAGARE
I FYSIK 1903.
Efter porträtt taget särskildt för H. 8 D. vid ett besök som makarne i och för ett experiment aflade vid Stockholms högskola.
Bonden hvisslade på hästen som saktade farten.
— Hvad är det, patron? frågade han.
— Väskan! Stanna då, hör ni! Pänningväskan!
Bonden höll in hästen.
— Är hon borta? frågade han häpen.
— Jag vet inte! Vi måste se efter i släden.
De stego ur.
Olauson ref ur fällen allt som fanns i släden, skakade hvarje del för sig, ingen väska. Han tog af sig pälsen, skakade den, undersökte rocken. Ingen väska!
De genomletade allt, lika lönlöst. Då rann det upp ett ljus för Olauson.
— Vi måste vända igen. Hon ligger uppe på backen där vi stannade. Jag hade henne till dess.
De satte sig upp i släden igen och bonden vände.
— Förbannade tobak! utfor Olauson häftigt och slängde pipan rasande i drifkanten. Det var för att
MAKARNE CURIE I STOCKHOLM.
— 588 —
