Sida 425
AFLIDEN DANSK FÖRFATTARINNA. — NORSK BISKOPSUTNÄMNING.
DEN GAMLA HERRGARDEN.
För HVAR 8 DAG af C. B.
När jag ibland vill känna mig riktigt varm om hjärtat, tänker jag på min barndoms gamla herrgård. Om jag då sluter ögonen ser jag den stora, hvita byggnaden med den höga klockstapeln och de grönskimrande fönsterrutorna lika 'tydligt framför mig som om det varit igår och ej för femtio år sedan jag såg den för sista gången.
Allt hvad vi barn drömde om "af skönhet och glädje fanns där. Ofta, ofta har jag i mina drömmar vandrat omkring i den stora, härliga trädgården eller hand i hand med min kära, döda syster gått ur rum i rum och lyssnat till de minnen som hvart^och ett haft att förtälja.
Mina ögon tåras, när jag tänker på "dessa oförgätliga minnen. Allt hvad lifvet sedan gifvit mig af fröjd och lycka bleknar bort vid sidan af dem.
Mitt föräldrahem låg nere i dalen, röken och sotet från de närbelägna verkstäderna lade sig tjockt på snön om vintern; om sommaren brände solen hett och obarmhärtigt. Bullret från verkstäderna trängde med pinsam tydlighet ned till oss. Den stora ånghammaren dunkade, de små hamrarne tickade och hjulen snurrade, därtill kom bruset från vattenfallet, som stundom öfverröstade alltsammans. Den gamla herrgården låg ett stycke därifrån omgifven af sekelgamla träd. En lång allé af ekar skilde den från bruket. Däruppe härskade lugn och skugga, verkstädernas buller hördes endast som ett dämpadt brus.
Nere hos oss var allt grått och dammigt, där uppe var grönskan rik och saftig. Ej ett ogräs trifdes på de välkrattade gångarne, ingen maskros stack upp sitt hufvud öfver det jämnklippta gräset. Massor af rosor, skiftande från det ljusaste skärt till det mörkaste rödt fyllde luften med sina dofter. Höga, raka,
bundna vid sina käppar stodo de på sidorna om de slingrande gångarne. Hagtornshäckar klippta som i de gamla franska trädgårdarne bildade snäckor och bersåer, och mellan dem reste sig höga mörkgröna cypresser och spetsiga silfverpopplar.
I den bortre delen af trädgården, som sträckte sig bakom tjänstefolkets flygel, tilläts naturen att sköta sig själf. Här växte luktärter och reseda, och buskarne dignade af bär. Bruksbarnen sågo genom staketet längtansfullt in på denna härlighet.
Min syster och jag föredrogo den förnäma delen af trädgården. Vi gingo försiktigt på de krattade gångarne mellan rosenhäckarne eller drömde på någon af de grönmålade bänkarne inne i hagtornsber-såerna. Där kunde gamle-baron få syn på oss, och under det att han leende hotade oss med käppen fråga oss, om vi ej hade lust att ta' en titt ned i jordgubbslandet. Då gledo vi ned från bänken, gjorde en djup knix för honom och sprungo att begagna oss af den gifna tillåtelsen.
Vi hyste stor respekt för gamle-baron och isynnerhet för hans stora käpp, sedan det berättats oss, att han en gång med den pryglat upp en hel skara okynniga brukspojkar. Hans slätrakade ansikte var strängt och allvarligt, han höll sitt hufvud sänkt som om han ständigt ginge i djupa tankar. Som husbonde var han både fruktad och älskad. Största delen af dagen satt han på kontoret lutad öfver tunga böcker.
Gamla friherrinnan var liten, späd och sirlig. Då man såg in i hennes ansikte, där en svag rodnad alltjämt dröjde kvar på kinderna, kom man att tänka på vissnade rosenblad. Den stora, med skärt siden fodrade solhatten, som hon bar om somrarne, kastade öfver hennes drag ett skimmer af försvinnande ungdom.
rott. Fred. Riiee, Köpenhamn. Klichi: Bengt Silfversparre.
AMELIE SKRÄM. †
sitt lif i Danmark och ville på grund af den brist på förståelse som hon fått röna i Norge icke veta af sin egen obestridliga norskhet. Men huru mycket hennes nya landsmän än uppskattat henne, kunna de omöjligen understödja hennes anspråk på förändrad nationalitet. Och norrmännen, som sedan visat sig måna om att icke gå förlustiga ett namn med så god klang, få väl söka på bästa sätt godtgöra de orättvisor, öfver hvilka författarinnan så bittert, bl. a. i "Landsforrædere" af 1901, beklagat sig.
Fru Skräms konst var skarpt naturalistisk, ofta äfven
foto. Szaclnsky. Kristiania. khm: Bmnt sn/i-rrvarre. F. d. statsrådet W. A. WEXELSEN.
bitter och tungsint. Först i hennes sista arbeten kunde en mera försonlig stämning komma till synes. Hennes väl mest kända verk äro fyra romaner sammanförda i en serie, "Hellemyrsfolket", en släkthistoria i Zola's stil.
Förutvarande statsrådet W. A. Wexelsen kom icke, som man väntat sig, att, i egenskap af kyrkominister, ingå i den nya norska regeringen. Däremot har nu hans namn i annat sammanhang gått genom prässen, i det att han utnämnts till biskop öfver Trondhjems stift. Valet har kommenterats ganska mycket i Norge.
Den bekanta dansk-norska författarinnan, fru Bertha Amelie Skräm har för kort tid sedan aflidit. Hon hade de senare åren varit mycket sjuklig, men likvist på sistone visat goda tecken till afgörande förbättring, hvadan man hoppats att hennes sista stora verk "Mennesker", af hvilket flera häften utkommit, skulle hinna fullbordas, innan pännan för alltid vreds ur hennes hand.
Äfven om detta icke blifvit fallet har den aflidna genom en i mycket betydande produktion kunnat trygga sin plats bland den nordiska litteraturens mera framstående personligheter. Född i Bergen 1847 och uppvuxen i Norge, var hon i sina skildringar både hvad ämnesval och karaktär beträffar framför allt norsk. Hon lefde emellertid hela senare delen af
