Sida 573
HVAR 8 DAG
med ögonen så länge jag går och ordnar däruppe och gör mig så många små spratt, hon kan. I morgse till exempel kände hon lukten af kardemumman, som jag hade stött strax innan jag gick upp med hennes frukost, och så lade hon väl märke till sjaletten, som jag knutit öfver håret, och därför lät hon mig kamma sig länge, länge, innan hon blef nöjd, för att jag inte skulle kunna gå ner till mina degar så snart. Ja, hon
är sannerligen förändrad! Som var så älsklig--
så innerligt rar.
En tung suck från brodern förde Helena på andra tankar. Raskt gick hon öfver rummet, rörde om kolen i ugnen och stängde luckan; så vände hon sig mot brodern med en fråga:
— Är inte klockan tolf snart? Jag tycker, det ser ut att lida till middag.
— Hon felar bara sju minuter, svarade husfadern efter en litet motvillig blick på sitt ur
— Då kan du vara snäll och ringa in folket, så skall jag gå upp och se till att maten kommer på bordet.
Helena bredde raskt brödduken öfver plåtarna, sköt brodern före sig ut genom dörren, som hon omsorgsfullt stängde och skyndade sedan öfver gården in i stora byggningen.
Ett par timmar senare står Helena åter vid bakbordet. De nygräddade skorpbullarna sprida sin angenäma doft af färskt bröd i rummet.
Helena rullar små kringlor. Hennes händer föras raskt fram och åter, fram och åter, under det tankarna kretsa kring samma spörsmål: hur länge skall detta vara? Hon fruktar att få tvänne sjuklingar att vårda om icke snar förändring inträffar i svägerskans tillstånd. Och hur skall hon stå ut med att ensam sköta både inre och yttre sysslor på egendomen. Redan nu blir ju ej en skäppa sådd eller en kärfve tröskad, om ej hon sätter arbetet i gång. Helena kastar en blick full af det ömmaste medlidande på brodern, som åter satt sig på den lilla bänken vid ugnen. "Låt mig sitta hos dig, Helena", bad han henne då han steg in. Och fast det pinar henne att se och höra hans smärta, har hon ej hjärta att neka, ty hon vet ju, att han ej kan arbeta, då han har sin svårmodsdag.
Det har ännu ej börjat skymma på allvar. Dock kasta de sprakande gluggstickorna ett svagt gulrödt sken öfver rummet.
att nu är det ögonblick kommet, som de så länge väntat och hoppats på? Vet han, att en enda oförsiktig rörelse eller ett oöfverlagdt ord kan göra det återväckta lifvet om intet?
Ja, han uppfattar helt innebörden i hennes uttrycksfulla blick, hur hastig den än är. Han måste bita ihop tänderna för att bemästra ryckningarna i sitt ansikte och sluter händerna hårdt om käppkryckan, under det de tårfyllda ögonen stelt följa hustruns gestalt, som halft mekaniskt rör sig öfver golfvet. Utan att se till höger eller vänster går hon fram till Helena, ställer sig bredvid henne, tager ett stycke af degen och börjar trilla ut det. Hon rullar och rullar bit efter bit, och snart ligger ett dussin något vanskapliga små kringlor bredvid henne på bordet.
Grädda de här åt mig, är du snäll, Helena, säger hon så med mild, bedjande röst och går stilla ut igen utan att se sig omkring.
Syskonen stå ett ögonblick med alla närver spända midt emot hvarann, och då de lätta stegen ej mer höras, falla de gråtande i hvarandras armar, och Harald ger luft åt sin rörelse med ett stönande: — Gud vare tack! Helena strjker sakta smekande hans hufvud och hviskar i hans öra några kärleksfulla,, lugnande ord. Men inom dem båda klingar ett jublande:
— Hon är frisk! under det tårarna alltjämt strömma.
Slutligen bemannar husfadren sig. Nu har han återfått sin kraft.
— Helena! Jag måste genast hämta hem barnen, så att hon finner allt i sin ordning, då hon återkommer till oss. — Hvilken jul vi skola få!
— Ack ja! Hvilken lycklig, välsignad jul! svarade systern och skyndade till den sjuka, som ännu en tid påkallade hennes omsorgsfulla omvårdnad.
KONUNG CHRISTIAN BLAND SITT FOLK.
Med ens brytes tystnaden af lätta steg i förstugan. Helena blir uppmärksam och lyssnar spändt. Låset vrides om, och in genom dörren glider en ung blek kvinna. Hon bär en nattröja öfver klädningslif-vet, om hufvudet har hon knutit en näsduk.
Utan att stanna sina händers rörelse vänder sig Helena med en ångestfylld blick mot brodern. Skall han kunna vara stark och behärska sig? Förstår han,
Foto Orla liock, Köpenhamn. KlieM : Bengt Silfversparre.
EN LYCKAD SNAPSHOT: Danske konungen midt i det tätaste folkvimlet på Köpenhamns gator på den i år för andra gången i den danska hufvudstaden upprepade
barnens dag.
— 557 —
