Sida 850
ett missode.
För HVAR 8 DAG af KAX.
Han var kontorist. Ja, man skulle utan allt för mycket människokännedom kunna svära på, att han var kontorist. De nötta ställena på hans väst efter pulpeten samt å pantalongerna efter pulpetstolen doldes visserligen omsorgsfullt af den väl tillknäppta bonjouren med de ovanligt långa skörten, men hållningen, tillbakadragenheten, allt tydde på, att man hade framför sig en yngling som blifvit gammal i förtid af arbete och umbäranden, där han med en något skygg blick kilade fram på trottoaren, liksom rädd att ständigt komma försent. Ur de stora blå ögonen lyste redbarheten klar och oskuldsfull, då han någon gång vågade se upp. Med de små välskötta mustacherna såg han riktigt bra ut och skulle kunna vara farlig för mången ung snärta, om han "legat åt det hållet", som man säger. Hans arbete upptog dock fullständigt hans tid, så att någon öfrig till kurtis eller nöjen fanns icke. Bara slafva och sträfva och lagom liten lön det var grosshandlar Barcks, hans principals a och o. Sedan 10 år tillbaka hade han varit på samma plats, och lönen — ja den var mindre än på alla andra kontor, de första två åren ingenting alls, om jag undantager 25 och 50 kronor i julpengar. Sökte han vid tillfällen, då grosshandlarn var vid godt humör och hvisslade, leda in samtalet på någon löneförhöjning, fick han alltid svaret:
— Jaså herr Johansson är inte nöjd med sin ställning som förste man på mitt kontor — tja, då får jag väl tänka på att se mig om efter någon annan bättre och billigare, — och "så var det slut med hvissla" för den gången.
Johansson stannade kvar som förste man, hälst det inte fanns hvarken andre eller tredje, om man inte skall räkna springpojken med, som aldrig var inne oftare än han behöfde pängar. Johansson var ensam hela dagarne på kontoret, undantagandes den tid, 11—1, då chefen satt innanför i sitt lilla bås. Ett litet trångt och mörkt kontor i staden inom broarne, där gasen måste brinna jämt för att man skulle kunna arbeta, ett faktum som gjorde grosshandlarn ursinnig, hvar gång gasräkningen skulle betalas. Hans kontorist snålade, som han från början blifvit tillsagd, med gasen så mycket han kunde, fastän ögonen nog fingo sitta emellan, kilade ned på automaten och "slök" sin anspråkslösa middag för 30 à 40 öre på en kvart och så i arbets-selen igen till långt in på kvällarne.
Att affären på dessa 10 år stigit betydligt, hvilket nog visade sig vid boksluten, var grosshandlarn den förste att erkänna inför sin duktige medhjälpare. Han kunde då till och med klappa honom på axeln och skämtande säga: "Det där gjorde vi bra, sa' orgeltramparn", men att ägna en tanke åt, att arbetet för Johansson mer än fyrdubblats, det föll honom aldrig in. När hans kontorist aldrig var sjuk eller åtminstone aldrig sjukrapporterade sig, så var allting godt och väl tyckte Barck, och då han i själ och hjärta var en förståndig karl och visste, att uppmuntran aldrig skadar, bjöd han honom ut om söndagarne till sitt sommarnöje Hvilero, ett nöje som Johansson gärna betackat sig för, om han kunnat. Han skulle nämligen alltid ha posten med sig. Alltid var där något att göra vid den, och efter den skäligen skrala frukosten användes herr Johanssons starka armar med fördel af fru Barck att gräfva, planera och bryta sten i hennes nydanade trädgård, hvilket fortsattes efter köttbullarne och filbunken tills ett glas punsch och talet om affärerna i skymningen gjorde ett afbrott på en halftimma, medan svetten torkade och man inväntade sista båten. Efter dessa söndagsturer sof Johansson bättre än vanligt, men var på slaget 8 på kontoret morgonen därpå. Både kassan och hälsan mådde bra därai och på så sätt hade nu gått år efter år. Grosshandlarns affär och hans frus trädgård växte i kapp, tack vare Johanssons energi på båda hållen. Ingen tänkte på, att han skulle tröttna, allraminst han
själf, då en händelse inträffade, som en smula förändrade situationen.
En dag hade Johansson trots den väldiga korrespondens, som ännu låg obesvarad på hans pulpet, måst kila ned för ett ögonblick på automaten för att stilla sin värsta hunger med några smörgåsar och ett glas öl på stående fot. Brådtom som vanligt råkade han vid utgången trampa på ett fruntimmers klädning, ett kratsch hördes, den unga damen vände sig om, och där stod han likt en skuldbelastad syndare framför sin domare, utan att få fram ett ord. Slutligen vågade han se henne i ansiktet med ett: "jag ber tusen gånger om förlåtelse, men jag hade ... så... så brådtom så..." Den unga flickan sade ej ett ord. Två klara tårar på de bleka kinderna vittnade mer än väl om, att en förstörd klädning för henne betydde flera dagars försakelse och arbete. Hon försökte samla till sig bitarne, fäste med ett par knappnålar ihop de värsta refvorna, vände vår bestörte Johansson ryggen och försvann om närmaste gathörn. Den annars så brådskande mannen stod där som gjuten i brons, orörlig och med skammens rodnad på sina kinder. Han kände, att han ville skynda efter henne, men fötterna ville inte flytta sig från stä let. Han var som fastnaglad och hade nog stått där länge, om inte en från automaten utkommande herre med bastanta skosulor trampat honom på tårna under utropet: "Se opp för f-n och stå inte midt i dörren och hindra folk"!
Långsamt, dragande benen efter sig, återvände han till kontoret, tände gasen, fastän det ännu var hög dager och satte sig, men i stället för att genast kasta sig in i arbetet, Slog han sig ned i den lilla kontorssoffan rökande en cigarrett, något som inte händt honom på många, många år. Hvad tänkte han på? På att försöka ersätta den unga flickan hennes förlust? Knappast. Genom rökhvirflarne, som snart fyllde kontorsrummet såg han endast 2 mörka, tårfyllda ögon liksom bedjande fästa på sig. Han började finna sig så ensam och öfvergifven, kontoret så trångt och arbetet så enformigt, han ville ha luft o :h slängde därför upp fönstret åt den lilla smutsstinkande gränden. Med ett ord, han var sig inte lik. Han började arbeta men lade oupphörligt från sig pännan och med armbågarne stödda mot pulpeten och händerna i det välborstade håret drömde han . . . drömde om två stora mörka, själfulla ögon fyllda med tårar, och en ljus, sönderrifven klädning. Plötsligen ryckte han till. Telefonen pinglade. Det var chefens sträfva obehagliga röst, som i den vanliga befallande tonen gaf honom några order, äfvensom att "posten måste medhinnas till morgontåget!" All right! Johansson var åter Johansson. Chefen skulle ingenting märka. Ett hopp om att få återse den unga flickan och få bedja henne om förlåtelse hade uppstigit i hans inre och med en ifver och arbetsförmåga, som han, endast han kunde utveckla, kastade han sig öfver korrespondensen och hade vid tolftiden på natten hela högen af bref klar och uppstaplad, färdig till afsändande.
Hoppet att återse henne. Ack ja, hvilka ansträngningar gjorde han ej för att vinna detta mål. Hvai-dagarne åt han sin middag med största lugn, nu som förr på automaten och vid samma tid som vanligt, stannade några minuter därefter utanför, mönstrande de anländande nya kunderna från topp titi tå, men nej, månad efter månad förgick utan ett spår af henne. Fru Barcks trädgård började se vanvårdad ut, då det numera hvarken med lock eller pock lyckades få Johansson ut någon söndag. Alltid hade han något skäl att förebära. Än mådde han inte riktigt bra, än var arbetet på kontoret så öfverhängande, att söndagen måste tagas till hjälp, men då han vid en inbjudning af grosshandlarn påstod sig vara bortbjuden på söndagen, — han som, enligt hvad principalen h;ide sig bekant, aldrig umgicks med någon, — började
