Sida 395
EN MODERN KYRKORGEL.
EN MODERN KYRKORGEL: Spelbordets inre sedt bakifrån, med hela ■dess virrvarr af tangent- och registreringshäfstänger och luftpipor.
— 379 —
EN MODERN KYRKORGEL: Spelbordet med tre manualer och register för 52 stämmor.
Hufvudregistret är "tangenterna" ("vippregistret") vid sidan. Den dubbla raden af "tangenter" och knappar öfver tredje manualenär för "fria kombinationer". Dessa kombinationer kunna af den spelande ställas in på förhand och bringas att fungera — samtidigt med att effekten af sidoregistreringen upphäfves — genom ätten af knapparne under första manualen nedtryckes. Med en annan af dessa knappar åstadkommer man "fullt verk", hvilket icke brusar ut i hela sin styrka med mindre den stora "rullsvällaren" — den vänstra af de tre pedalerna; de båda öfriga äro för resp. andra och tredje manualen — öppnas. Rullsvällarens läge afläses medels en liten rörlig visare på en tafla ofvanför tredje manualen. Dessutom finnes en knapp för fullt verk utan att rullsvällaren användes.
Efter fotografi. Kliché : Betvjt Silfversparre.
EN MODERN KYRKORGEL: Det yttre.
Medan ifråga om en del instrument tekniken redan nått och kanske öfverskridit sin kulmen, så att t. ex. en i våra dagar tillverkad violin aldrig kommer upp i värde med en gammal fin Cremonesare, har den åter i andra stycken stadigt fullkomnats. Alla veta vi hur oändligt en af våra konsertflyglar står öfver spinetten. Lika mycket skiljer sig en modern orgel från sina förfäder.
Vid orgeln är det visserligen en skillnad af annan art. En pipa är nu en gång en pipa, har sin gifna klang och kan icke förändras. Och redan de gamle — om vi endast icke för en rättvis jämförelse gå för långt tillbaka i tiden — kände och framställde dessa olika register, stämmor, hvilka göra orgeln till det säregna instru-
ment den är. Hvad tekniken därför har sträfvat till är att göra redan kända möjligheter utförbara, att sätta den spelande i stånd att använda dem. För några hundra år sedan fordrades det hela armens kraft att trycka ner ett par af de väldiga tangenterna. På en modern orgel löpa den spelandes fingrar äfven vid fullt verk ledigt och lätt omkring på klaviaturen. För icke så länge sedan var registernas in- och utdragning förenad med icke ringa svårighet, numera trycker organisten på en liten bekvämt tillgänglig knapp eller bringar med en obetydlig fingerrörelse ett "vippregister" ur sitt jämnviktsläge. Allt mekaniskt motstånd måste ursprungligen öfvervinnas direkt af den spelande. Sedan har man så småningom funnit medel att befria honom från detta ur musikalisk synpunkt fullkomligt otacksamma arbete, hvarvid olika system, pneumatiska, elektriska o. s. v. i våra dagar tillämpas. Och som en modern orgel nu är inrättad, har man svårt att tänka sig förenkligen längre drifven. Orgelns teori är fullständigt omsatt i praktiken, hvadan man kanske inom orgelbyggeriet vågar anta att "Cre-monesarens tid"vär kommen — för att aldrig vidare försvinna.
Det är förenadt med icke ringa intresse att kasta en blick in bakom en stor kyrkorgels fasad och att något sätta sig in i, hur hela denna kollossala apparat fungerar.
Man öppnar en dörr och kommer in i en underlig pelarsal. Pipa vid pipa, somliga små, mycket små, och därefter af alla dimensioner upp till träpipor som i flerdubbel manshöjd sträcka sig ända upp under kyrkans tak. Allra först urskiljer man tvänne hufvudslag af pipor, fyrkantiga träpipor och runda tennpipor. Vid närmare påseende sönderfalla de senare i tvänne olika grupper, cylinderformiga och trattformiga, och tränger man frågan ännu ett stycke in på lifvet så kommer man under fund med, att i de cylinderformiga
