Sida 231
ETT PORTRÄTT.
För HVAR 8 DAG af BO BERGMAN.
— Snö, snö, snö . . . Hela dan likadant; det är så man vill kväfvas. Jag var ute i förmiddags, och jag kände det som bly på axlarna. Om jag stannade, skulle det bara fortsätta att snöa, bara fortsätta . . . tills knäna veko sig och jag låg där och blef ingenting under allt det hvita — och så tyst. Det är som man skulle bevista sin egen begrafning . . .
Den lilla kvinnan drog ner gardinen och satte sig vid sina nystan igen. Lampan brann gul och stilla och lade haltva ansiktet i skugga — ett barnansikte ännu, men med gamla ögon i. Det finns barn, som ha sådana ögon och hvilkas själ ser ut att vara många år äldre än kroppen.
— Det blir väl vår igen — det var en basröst från soffhörnet.
— Blir det?
Röst och blick, allt var bara ett stort tvifvel.
— Ja, det brukar så åtminstone.
Mannen som svarade hade svart hår och svart
skägg, och i lampskenet sågo ögonen också svarta ut. En munter röfvarmask, utan det minsta skrämmande i. Hos honom var själen mycket yngre än kroppen. Han åt på en stor gravensteinare; det kraftiga gebisset syntes i äppelköttet. Bredvid i soffan satt en annan man nerhukad, med armarna på knäna, och blåste på glödtoppen i sin cigarr. Hans äpple var uppätet, och skalet låg i en noggrann spiral på tallriken.
Nu såg han upp; blicken hade rökens färg, tinningarna voro inklämda och pannan bar i två stora flikar. Han var slätrakad, som en präst eller en aktör. Han såg länge på kvinnan vid fönstret och sänkte hufvudet igen.
— Det är godt med tystnaden, tycker jag — sade han ändtligen, som han i tanken opponerat mot hennes ord nyss.
— Att bara höra sig själf ständigt och jämnt, är det roligt?
— Inte alltid, käraste, men det kan behöfvas emellanåt.
— Å, jag vill ha människor, jag. Människor, som tala till mig, inte bara se på mig. Och som skratta — här skrattar ju aldrig någon . . .
Mannen med rökögonen reste sig sakta och gick fram till henne. Med en tunn hand strök han henne öfver hårfästet. Hon hade ett uttryck i ansiktet som om hon måste göra våld på sig, för att icke böja undan det.
— Du är trött. Skall du icke gå och lägga dig? Klockan är öfver elfva.
— Har jag sagt för mycket nu igän? Jag får aldrig säga hvad jag vill. Då är jag alltid trött och skall köras i säng, alldeles som man säger till barnen: om du inte är snäll, så får du inte vara uppe längre.
Hon lade ihop sysakerna, och i ett plötsligt begär att försona hvad som kunde ha stuckit i ord och tonfall lyfte hon upp händerna på hans axlar och räckte honom läpparna. Men han kysste henne på kinden, hastigt, så att han knappt rörde vid den. Hans ansikte var hvitt och stelt.
— God natt, Bengt — hon nickade åt den svarte mannen i soffan. Ni sitter väl inte uppe för länge ?
— Nej. God natt med dig. ^
De bägge herrarne blefvo ensamma. De fingo
nytt i glasen och rökte en stund i tystnad. Göken i klockan var framme och gol ett halfslag, och dörren flög igen efter honom med en liten smäll. Det blef mycket tystare efteråt. Det var som om stillheten strömmat ut från väggar och tak, från möblerna, från de blekta daguerretypierna i sina ramar af snäckor och lackeradt papp . och från snön och mörkret utanför. Granen, som stod kvar sedan julen, släppte sina barr; kunde man icke höra, när de föllo? En snöklatt ha-
sade ner för rutan, men inga steg hördes därute, icke en släde. Allt sof, natten tog vid och tystnaden sjöng.
— Nå? sade ändtligen den bleke, stelögde mannen. Han satt och tuggade sönder sin cigarr, och läpparne drogo sig upp som på en morrande hund. Men det kunde vara smärta i grimasen också.
— Ja, hon är sjuk, men fruntimmerna ä sådana.
— Sjuka?
— Ja.
— I det här fallet vet man åtminstone hvar sjukan sitter.
— Hvar då?
— Här, sade den bleke och pekade på sig själf.
— Att hon är kär i dig, nå...
— Att hon inte är det. Inte längre.
— Prat. Den svarte fnös ut röken genom näsan.
— Kära Bengt, sade grannen i soffan; bröder förstå aldrig sina systrar. De se ingenting. Men jag ser och hör — utan ord. Jag borde förrästen ha kunnat begripa, att det inte skulle gå, att lif måste betalas med lif, icke med de fattiga tanke- och känslo-substrat, som böcker sätta af i en skolmästarehjärna. Din syster älskar, eller älskade, med allt sitt väsen; när jag älskar, är det ju inte jag, inte hela jag åtminstone, bara en hälft, en tredjedel... hå, den tredjedelen har det i alla fall inte godt nu.
— Du ser flugor, bror.
— Ja, stora svarta flugor, som det inte går att jaga bort. De komma bara igen.
— Men hvad tusan är det då, har hon sagt något?
— Ja, som man säger sådana saker... När hon kom tillbaka i höstas efter det där året, var det inte Judit mer. På en halftimme visste jag allt, utan att veta något. Det som hade händt var där redan; hvad det var betydde mindre. Hon kände mig inte längre. Hon hade tappat mig som man kan tappa ett namn och inte vara människa att hitta det.. .
— Man hittar det ändå till sist.
— Ibland, ja. Men det kan också hända att man hittar ett liknande, som man tycker är det rätta, och ändå känner man på sig, att det inte är det. Man hittar hvarann, och så är det helt andra människor!
Han mätte trasmattan med långa steg, räknade och vände på sju. Händerna skakade på ryggen, som alltid när han blef ifrig. Den andre följde honom med små kisande ögon. Men det var en dosis förakt i dem.
— Du är tokig, Paul. Man skall göra med fruntimmerna som jag med mitt äpple: bita öfver dem med ens. Ata och tiga. Men du skall alltid skala dina äpplen först...
Göken gol tolf, och den svarte, som fått sin tredje toddy, började berätta en sommarhistoria om flickor och gröngräs. Paul fortsatte sin marsch, utan att höra på honom. Han gick bara och malde och malde på en tanke: att han måste bryta, ge henne löftet tillbaka, nu, så fort som möjligt. Hvarenda timmes uppskof var en lika lång tortyr för henne. Egentligen begrep han inte hvarför han inte gjort det för längesedan, men så fort han sade dessa ord för sig själf, drog någonting ihop sig inom honom. Jag älskar henne alltså, tänkte han. Det var lögn hvad jag sade nyss; det är inte en del, en sida af mig som älskar henne, det är jag, allt hos mig. Allt, som är mitt, begär allt, som är hennes. Hvilket nonsens, att några gamla luntor skulle kunna förgifta en människa! Jag vill ha henne, och jag skall ha henne. Jag och ingen annan."
Någon annan? Han stannade tvärt i tanken. Var det någon annan då? Och med en slags nyfiken förvåning konstaterade han, att denna tanke icke ingaf
— 215 —
