Sida 808
gustaf håkan jordan ljunggren. †
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 31 aug. afled i Lund f. professorn i estetik, litteratur och konsthistoria, en af de aderton i svenska akademien, Gustaf Håkan Jordan Ljunggren.
L:s yttre lefnadshistoria är enkel nog. Född i Lund den 6 mars 1825, bier han student därstädes 1839, fil. kand. 1844 och fil. d:r samma år. Efter tre års fortsatta studier utgaf L. den akademiska afhandlingen "Euripedes Medea, karaktäriserad och jämförd med Shakespeares Othello", 1847, och erhöll därpå kallelse till docent i estetik. Efter en längre studieresa i Frankrike och Tyskland utnämndes han till tysk språkmåstare vid Lunds universitet 1850 och höll konsthistoriska föreläsningar 1852. Han erhöll 1856 Svenska akademiens stora pris för afhandlingen "Jämförelse mellan Ehrensvärd och Winckelmann, såsom konstfilosofer" och utnämndes 1859 till professor i estetik, litteratur- och konsthistoria vid Lunds universitet, då dessa ämnen skildes från Norbergska professuren. På denna plats verkade L. ända till 1889, då han drog sig tillbaka som emeritus. Men han fortsatte ännu i några år sitt författareskap och utgaf 1895 sista eller 5:e delen af det stora verket "Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död", behandlande striden mellan gamla och nya skolan 1815—21. Af Svenska akademien blef L. ledamot 1865 och 1881 ledamot af Vetenskapsakademien samt hedersledamot af Akademien för de fria konsterna. L. bekläddes äfven med en mängd förtroendeposter af kommunal och praktisk art. Han valdes sålunda till Lunds universitets rektor dels 1867—68 och dels hela perioden 1877—85, hvarunder han hade befattning med det nya universitetshusets byggande 1880-82. Ordf. för Lunds stadsfullmäktige samt för Kulturhistoriska föreningen i Lund, o. s. v.
Det är L:s ovanskliga ära att ha varit Sveriges förste kritiske litteraturhistoriker. Han har inledt den moderna litteraturhistoriska forskningen i vårt land, hvilken bygger på en omfattande kännedom af olika länders kulturhistoria och begagnar sig af den komparativa metoden. En af L:s lärjungar, d:r Fredrik Vetterlund, skrifver om den älskade gamle läraren följande ord, som tyckas oss gifva en god karaktäristik af den aflidnes litteraturhistoriska gärning:
"Det är i hans litteraturhistoriska hufvudvärk förbindelsen mellan allsidig skildring och allsidig forsk-
ning, som varit?L:s insats som banbrytare för en modärn vetenskaplig metod. Forskare voro nog en Hammarsköld och en Atterbom före honom, men med all sin hänförelse hade den förstnämnde mest varit en orolig pioniär, hade saknat lugn och pålitlighet. Ej häller Atterboms forskning, som dock företett verkligt solida förtjänster, ägde den allsidiga och historiska objektivitet, den respekt för faktum som sådant, hvilka vi nu så högt uppskatta. Först hos Ljunggren fingo vi skildringar på mycket bred och jämn faktisk basis; skildringar, som kritiskt upptogo allt ur källorna och dock gåfvo annat än torra register, sammanförde virket och byggde huset i hela dess bredd.
Här var Ljunggren föregångaren till den närmast följande tidens två utmärkta litteraturhistoriker Warburg och Schück.
Det är sannt att den historiska metoden kan öf-verdrifvas äfven den, att det väsentliga, som dock är själslig och konstnärlig analys, kan få träda tillbaka för det oviktiga biografiska faktum, hvilket utan tvifvel är en lika betänklig afväg som någon annan. Men hos Ljunggren var det nyfunna materialet och den litterära behandlingen ännu i lycklig jämnvikt, i alla händelser uti böckerna från hans krafts dagar. Ty så mycket forskare han var, har han aldrig upphört att också vara konstkännare och estetiker".
Som estetiker har L. bl. a, utgifvit "Framställning af de förnämsta estetiska systemen", 1856—60, innehållande noggranna redogörelser för bemälda system från Platon till och med Vischer; detta arbete har länge utgjort ledtråden vid de filosofisk-estetiska studierna vid Sveriges universitet.
Bland L:s litteraturhistoriska arbeten märkes, utom hvad här ofvan nämnts, "Svenska dramat intill slutet af sjuttonde århundradet" ett epokgörande arbete grundadt på genomträngande forskningar och gifvande breda kulturskildringar öfver de motsvarande företeelserna i utlandet vid samma tid. Hans "Bellman och Fredmans epistlar" är likaledes ett framstående verk.
L. var en i hög grad fin och behaglig personlighet. Han var försynt och gedigen liksom sina arbeten, men också humoristisk och kvick. En och hvar såg med beundran upp till honom.
OSCAR MAGNUS BJÖRNSTJERNA
* 6 MARS 1819 † 2 SEPT. 1905
FRAMSTÅENDE SOM DIPLOMAT, POLITIKER, HOFMAN, MILITÄR, RIKSDAGSMAN O. KOMMUNALMAN.
SE H. 8 D. V: 24.
Hl'AR 8 DAGS fetcjraf i Sthlm.
— 792 —
FÖRMINSKADT FACSIMILE.
