Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

RYSSLAND JUST NU.

FRÅN HVAR 8 DAGS UTSÄNDE KORRESPONDENT.

VIII.

FRÅN KONSTANTINOPEL TILL KIEV.

När jag väl kommit ombord på Odessaångaren, sedan tullceremonien är öfverstånden och hamnpolisen från sin båt kastat en sista misstänksam blick på mitt pass, är en rysk munk den första människa som jag träffar, och åsynen af den fula gudsmannen med sin svarta kåpa och sitt ovårdade skägg inger mig förnyad afsmak att lämna det glada och sorglösa Konstantinopel, för att återvända till popernas och kosackernas trista land. Medan vårt fartyg sakta glider fram mellan Bosporens stränder, stör han mina meditationer med sin grofva röst och sitt plumpa skratt. Han vill nödvändigt delge mig sina intryck af delphinerna, som följa oss åt.

— Vi kallarf dem för hafssvin, och det är ett godt namn, säger han, ett betecknande namn, hafssvin. De kan inte alls så bra med segelfartyg som med ångare, segelbåtar bryr de sig aldrig om att följa. Underliga djur, vet ni af, att de gråter alldeles som människor, om man slår dem?

Efter jag inte kan bli af med den hedersmannen, så bli vi snart närmare bekanta. Det är en munk från ett ryskt kloster på Athos' och jag hör med ett visst intresse på hvad han berättar om den besynnerliga munkrepubliken där borta vid Egeiska hafvet, med sina tjugo kloster och öfver 3,000 munkar. Det fanns en tid då dessa kloster voro verkliga fästningar armerade med kanoner, men efter det grekiska upproret har Höga Porten inte velat tåla något sådant. Ännu har republiken några tiotal soldater, som bland annat ha att vaka öfver de heliga männens själaro i den måtto, att intet kvinnligt väsen beträder klosterområdet. Den styres af en väld rådsförsamling, bestående af 24 medlemmar, och broder Antonii berättar att han själf suttit som en af det Heliga Bergets styresmän. För öfrigt intresserar han sig hufvudsakligen för trädgårdsskötsel och som det tycks endast högst obetydligt för studier. Nu reser han efter tio års bortovaro på besök till Ryssland. Han ämnar sig närmast till det stora Petjerskiklostret i Kiev.

— Ni borde odla Eucalyptus där borta på Athos, säger den ryska doktorn, som hört på vårt samtal. Det är ett nyttigt träd, och ni kan alltid försöka.

Broder Antonij tar fram sin anteckningsbok och skrifver upp namnet. Den ryska doktorn är också en emigrant, som återvänder till hemlandet. Han har bott halftannat år i Kalifornien och rest mycket omkring i Förenta staterna. Han har träffat många svenskar, blifvit vän med åtskilliga, och han betygar hvad som så ofta betygats, att svenskarne gälla för de allra bästa emigranterna. Men det har förvånat honom, hur hastigt de anta det främmande språket och hur de redan i andra generationen försumma sitt modersmål, må vara att de för öfrigt känna sig som svenskar och alltid tala godt om sitt gamla fosterland.

Den ryska doktorn märker inte, hur han själf på den korta tiden blifvit halft denationaliserad. Han talar ryska med accentfel och är mer hemmastadd med de engelska psykologerna än med de ryska författarna, och bland dessa läser han endast dem, som tänka och skrifva mest västeuropeiskt, Turgenjev, Korolenko. För Tolstoj

har han inte mycket intresse, och trots att han är psykolog, kan han inte lida Dostojevskij, tadlar dennes enformiga stil och lika enformiga karaktärsteckning, han anser att Dostojevskij kan framställa endast två typer: den nervösa, det är Raskolnikov, och den resignerade, det är furst Myskin.

Under vårt samtal har broder Antonij insomnat, ty han intresserar sig inte för den ryska litteraturen och det är godt, om han vet att den ogudaktiga Lev Tolstoj är utesluten ur kyrkans gemenskap. Det slår mig, hur jag här verkligen har för mig två typer ur det ryska samhällslifvet: munken är ju nästan symbo lisk för det byzantinska Ryssland, som ännu hänger fast vid öfverlefvade traditioner och denna intelligenta och energiska läkare är en ganska typisk representant för det nya Ryssland, som ännu kan och vill lära så mycket af Väst-Europa.

Vi ankomma till Odessa sent på kvällen och måste öfvernatta på ångbåten, som är ett af bolagets äldsta och sämsta fartyg och värre fullt af ohyra än en bondkoja i Nord-Ryssland. Det bekommer visserligen mina ryska vänner inte det minsta, men svenska resande kunna inte nog eftertryckligt varnas för Svarta-hafsångaren "Kornilov". På morgonen uppehållas vi af tidsödande sanitära åtgärder, ty fartyget kommer från Egypten och där ha pästfall förekommit. Efter en ångestfull väntan, med karantän i perspektiv, bli vi då ändtligen släppta i land i Odessa.

Odessa är Syd-Rysslands Berlin, en pretentiös uppkomlingsstad, med breda boulevarder, stora magasin och många monument. Dess grundläggarinna, Katarina II, har helt nyligen hågkommits med en pompös staty, framställande kejsarinnan som en ungdomlig gestalt i grekisk dräkt, med två af sina älskare, Potemkin och Zubov, förevigade i brons på piedestalen, medan man på det bekanta monumentet i Petersburg, som framställer henne i sin mognaste ålder, har gett plats åt nästan allesammans. Hertigen af Richelieu, den bekante emigranten som kom sig upp i rysk tjänst och länge var guvernör i Odessa, har också hugnats med en tämligen intetsägande staty, där den gamla hofmännen naturligtvis också bär romersk kostym. Stadens stolthet är dess kolossala teater, som tilltagits i alldeles för stora proportioner, så att detta konstens tämpel aldrig är fylldt mer än till hälften. Odessabon står i dåligt rykte för att vara en flack och materialistisk natur, som bara tänker på spannmålspris och växelaffärer och förslöar sig ge-

STORA TEATERN I ODESSA.

Efter fotografi. Kliché: Bengt Silfversparre.

— 441 —