Sida 284
CHALMERSKA INSTITUTETS I GÖTEBORG 75-ÅRSJUBILEUM.
PROF. AUG. WIJKANDER, Institutets föreståndare.
Chalmerska institutet i Göteborg har i slutet af förra veckan högtidlighållet 75-årsminnet af sitt instiftande.' Samtidigt firades invigningen af till institutet lagda nya lokaler, den s. k. Vasabyggningen.
Fcto. Jonaton,
CHALMERSKA INSTITUTET : Den nybyggda delen åt Vasagatan.
(Forts. fr. sid. 264.)
Så hade det kommit dåliga år och andra bekymmer, mannen hade slappnat af, och istället för att sköta om jorden, hade han slagit sig på affärer och haft otur. Då började han att tala om att sälja hemmanet och fara till Amerika, och den tanken hade vuxit sig allt starkare hos honom. Det var endast hustruns motstånd, som han inte kunde bryta. Hon hyste en oöfvervinnerlig motvilja för det främmande landet, och när mannen talade om de dåliga tiderna, hade hon förebrått honom för hans lättja och påmint honom om, att de kunde ha haft en bättre användning för pängarna, än att de skulle kastas bort på henne, jäntan, som aldrig försummade att infinna sig. Så hade det fallit ord igen, som sargat och sårat.
Hon fuktade på fingrarna för att stryet skulle löpa lättare, och därvid kom hon att se på sina händer. Hon skakade på den vänsta för att se, hur stora guldringarna blifvit, och de skulle ha fallit af, om inte knogen varit svullen. Den dag hon tagit dem på sig, hade hon varit glad.
Pojken vid bordet slog igen katkesen, och för väl tionde gången läste han den första trosartikeln. Bakom honom var rutan hvit och isig, och andedräkten stod som en rök. — Jag tror på Gud Fader, himmelens och jordens skapare, läste han. Det gick ändtligen utantill, och orden ramlade öfver hvarandra med en oaufbruten hastighet som hvirflarna i en fors. Flickan på spisbänken vaknade, gned sig i ögonen med ett par små smutsiga näfvar och stirrade på lågorna med halföppna läppar och en blank och sömn-drucken blick. Men så fick hon lif i sig, och for ned från bänken för att infånga katten, som hon upptäckt på golfvet.
Det ljöd stampningar utanför, och husbonden i gården kom in. Han lade ifrån sig mössa och skinnvantar och satta sig fram till elden utan att säga någonting. Men medan hustrun slog i kaffe åt honom
såg hon, att han tog fram ett bref med ett utländskt frimärke ur rockfickan.
Hon kväfde en hård och skarp hostning, men hon gjorde ingen fråga, förrän han själf började tala om brefvet. Det var från en af hans bröder, som för många år sedan rest till Amerika. Han ville, att familjen skulle komma ut till våren, och han lofvade att möta den och hjälpa dem med inköpet af jord och annat.
Ja, det är bäst, att du börjar att ställa dig i ordning då, sade hustrun.
Mannen hade väntat sig ett annat svar. Men när hustrun tycktes ta det så fogligt, kände han sig helt förnöjd, och han började att tala vidt och bredt om det förlofvade landet, om de höga arbetsförtjänsterna där, och om jordens fruktbarhet.
Och den bygd, som sett honom födas, krympte liksom tillsammans för honom och blef allt mera karg och fattig. Hvad hade han att tacka den för? Hvad hade den gett honom annat än slit och släp, och hvad gaf den för framtid åt hans barn?
Hustrun hörde tyst på honom, men det, att hon inte motsade honom som vanligt, tog han som ett tecken till, att hon ändtligen började att ge honom rätt.
Därför somnade han belåten på kvällen, men hustrun låg vaken under skinnfällen, och hon tänkte att han kunde väl glädja sig åt sin seger, men att det var en annan, som var starkare än han.
När hon var barn, hade hon sett modern vara i arbete från morgon till kväll, och det var en brådska öfver henne, som om dagarna inte skulle ha räckt till för allt det hon ville förvärfva sig. Men så hade det kommit en annan tid, när hon förmådde mindre, och när den ihåliga hostan följde henne hvart hon gick och till sist tvingade henne ned till en hvila, från hvilken hon aldrig mera skulle komma upp.
— 268 —
