Sida 449
TILL 100-ÅRSDAGEN AF H. C. ANDERSENS FÖDELSE.
bättre. Han hade som halfvuxen kommit till Köpenhamn för att gå in vid teatern, till att börja med vid dess dansskola och sedermera, när hans långa, gängliga figur här visade sig på sin plats så litet som möjligt, som skådespelare. Till sådan var han emellertid icke häller född och hvad återstod då annat än att skrifva för scenen? Han hade — naturligtvis — de härligaste idéer och gick ganska obekymradt på. Framståtnde gynnare hade tagit sig an honom, han fick tillfälle att bli både student och Cand.-phil., fast betygen utföllo tämligen slätt, och nu borde tiden alltså vara inne för honom att bli ryktbar. Gud vet, hur det gick med de pjäser han lämnade in till teatern. Kanske man fann dem lofvande i ett och annat, antagna blefvo de emellertid icke. Och Andersen rasade. Han biktade sig för sin moderliga väninna fru H. Wulff, som på ett enastående sätt tog sig an det stackars "misskända geniet" och försökte bringa honom till sans och själfbeherskning. Äfven om hon icke visade sig så alldeles sannspådd, när hon försäkrade den unge våldsamme författaren och studeranden, att han icke var något universalsnille, att han rakt icke skulle bli någon ny Goethe eller Shakspeare, och därför borde nöja sig med att bli en god och nyttig samhällsmedlem, så kan man icke utan den största beundran läsa de både finkänsliga och rent ut sagda ord, hon af fullaste hjärta riktar till sin skyddsling. Andersen var ju den ömtåligaste natur, då det gällde hans eget värde. Och ändock tog han oupphörligt utan att känna sig sårad af henne emot förmaningar som dessa: "Deres Poesi er som Deres Prosa eensformig og klynkende; værMen-neske med Kraft i sjælen og Kraft i Legemet!" "Eensformig" och "klynkende"! "Var stark" — han, som skulle tvinga världen till sina fötter bara hans dag komme!
Hans ungdom var emellertid icke glad. "Tiden kan tære paa Kjolen som Sorgen paa Hjærtet" är ett uttalande som han gjorde 1828, och när han några år senare hunnit en ny period af sitt lif och därifrån såg tillbaka på sina Sturm-und-Drang-år, så skref han: "Jeg har været Barn, lige til jeg blev overUngdoms-Alderen. Jeg har aldrig kjendt, hvad Ungdom egentlig er".
ANDERSENS BARNDOMSHEM I ODENSE.
Minnet af den fattige skomakaresonen från Odense, som vid 14 års ålder tog Gud i hågen och begaf sig till Köpenhamn för att bli ryktbar, och hvilken efter år af grämelse och umbäranden också blef det, firas i dessa dagar öfver hela världen. Det är den 2 april 100 år sedan "Eventyr og Historiers" oförliknelige berättare såg dagens ljus i den lilla fyenska småstaden, o. lika visst som "Den fula ankungen" på sistone kom till sådan storheder,ochsom sagan om Stor-Klas och Lill-Klasärkänd af nästan hvarje barn, lika säkert är det att tiotusendens tysta tacksamhetstankar skola förstärka högtidligheten vid de många olika minnesfester, som på 100-årsdagen afhållas, tankar, genom hvilken den mera bullersamma officiella berömmelsen först erhåller sitt verkliga berättigande och sitt egentliga värde.
Ju mera fester och ju mera ståt, desto mera efter gamle Hans Christians sinne. Hvad han skall fägna sig i sin graf åt alla dessa rosor! Det är ju allom bekant hur rent barnsligt han gladde sig åt hvarje hyllning. Han ville så väl. Och han kunde icke lida, att någon gick honom förbi som icke såg, hur innerligen godt han menade det, och lyste upp emot honom. När man dessutom förmådde så mycket af hvad man ville, så ....
Ty själfmedveten var han i alla sina dagar. Äfven på en tid, då blygsamhet kanske skulle klädt honom
— 433 —
