Sida 592
HVAR & DAG
bar i sin ficka, brände och tyngde henne, tyckte hon, och i hennes hufvud hvirflade utan uppehåll en mening ur detta bref: "Nu har du rört vid den sjuka punkten i vårt förhållande". Att konstatera, att där fanns en sjuk punkt, var ju detsamma som att visa, att det inte kunde vara någonting mera dem emellan. Och inom sig vred hon händerna i förtviflan.
Men nu måste hon försöka vara vänlig mot gossen, som satt tyst och lamslagen bredvid henne. Han hade ju ingenting gjort henne, hon fick inte ta honom till afledare för sin inre spänning. En snäll gosse var han i alla fall, fast lite tröttsam. Hon såg ut öfver parkens blommande växter och gröna gräsmattor. Gråsparfvarne hoppade vid hennes fötter, och i träden sjöngo alla fåglar. "Nej där var verkligen en trast också!" Im wunderschönen Monat Mai! — Nu visste hon hvad hon skulle tala med honom om!
— Skriiver ni vers, mr Quanjer?
Mot hennes vilja fick frågan en biton af hånfullhet, som ögonblickligen slog honom, ty så skoladt var hans öra för alla skiftningar i hennes röst.
Nu skulle han velat säga henne hur hans känsla för henne fann sig ett naturligt uttryck i poesi, hur våren i all dess ljuflighet fick rum där också, därför att hon inspirerade honom. Men den där klangen i hennes röst, gjorde det omöjligt för honom att få öfver sina läppar ett enda af de ord han bar i sitt hjärta, och han lyckades endast framstamma: — Ibland.
— När våren blir er öfvermäktig, ja visst. Det gör alla unga människor.
Hur kunde han också hoppas, att hon skulle tro honom ha några anlag för poesi!
Ingrid var alldeles för öfverretad för att i detta ögonblick inse, hur löjlig hennes satir egentligen var. Hon visste endast, att hon måste försöka tala, för att få några sekunders ro för plågan hon bar inom sig. Men en konversation tycktes hon inte förmå få in Quanjer i idag. Återstod alltid att tala om hans tvist med sin familj.
— Hur tänker ni bära er åt, om ni inte får bli sångare, utan måste bli affärsman ? — Hennes röst var vänlig nu, det hörde han, men den var långt ifrån lugn. Måste han då tala om sig själf, fick han inte göra någonting för henne?
— Jag skall kämpa mig fram till mitt mål, mademoiselle. Om ingenting annat hjälper, bryter jag med familjen och går min egen väg".
— Tror ni inte, att ni skulle kunna öfvervinna dem genom tålamod? Om ni bara kan vänta, kommer väl också en gång den stund, då ni kan få dem att inse, att er fordran är berättigad.
Den eviga gamla visan, tänkte han. Tålamod. Hur skulle han kunna ha tålamod och vänta, tills hon fick upp ögonen för att han fanns till. Så länge hon behandlade honom som en skolgosse, blef han också blyg och rädd i hennes sällskap, vågade aldrig visa, hvad hon var för honom eller hur mycket han anade af hennes innersta.
Ce cher monsieur Quanjer, tänkte hon. Han blir aldrig trött på att tala om sina egna motgångar. Visst
UNDER RENHÅLLNINGSSTRÄJKEN I STOCKHOLM hade ett 50-tal studenter förbundit sig att, »med afstånd från all socialpolitisk tendens, af hygieniska skäl» bestrida det nödvändigaste arbetet.
