Sida 546
HUNDRAÅRSDAGEN AF SCHILLERS DÖD.
FRIEDRICH VON SCHILLER.
Tysklands störste dramatiske skald. Hundraårsminnet af hans död inföll den 9 maj och högtidlighölls öfverallt där tyskt språk talas och förstås.
Den 9 maj ha hundra år förflutit sedan Friedrich von Schiller gick hädan och sekelminnet af hans dödsdag har högtidlighållits icke endast i Tyskland, utan äfven i öfrigt ute i världen. Schiller är en af dessa som höra icke endast ett folk, men hela mänskligheten till. Och hans bästa verk äro trots de hundra åren knappast mindre lefvande för oss.
Schiller föddes i Marbach i Würtemberg. Hans fader var officer, men i knappa omständigheter, och sonen blef på denna grund intagen på den berömda militärakademi som Würtembergs härtig, Karl Eugen, besjälad af ett högmodärnt pedagogiskt nit inrättat i Stuttgart. Undervisningen var militäriskt och pedantiskt ordnad, och den unge Schiller tycks icke ha kännt sig särdeles tacksam för de välsignelser han på detta sätt kom i åtnjutande af, fast han alltid utmärkte sig såsom en af de mest begåfvade eleverna och kunde glädja sig åt härtigens särskilda intresse.
Det var en mycket orolig ung medicinare, med hufvudet fullt af en massa litterära planer och filosofiska problem som till slut lämnade den Würtem-bergska mästerpedagogin. Ännu en tid framåt kände han härtigens "intresse" tungt öfver sig. Han hade på lediga stunder författat ett skådespel "Die Räuber" som med mycket bifall uppförts i Mannheim och där tonfall af hittills aldrig hörd djärfhet förtjuste åhöraren. Karl Eugen kunde på sätt och vis icke undgå att känna sig smickrad af sin skyddslings plötsliga berömmelse, men fattades snart af allvarlig oro för hans rebelliska tendenser och bjöd honom strängeligen att för framtiden icke vidare befatta sig med litterär verksamhet. Följden blef den att Schiller begagnade första tillfället att — fly från Würtemberg. Hans första litterära framgång efterföljdes emellertid af motgångar och hans ställning var en tid synnerligen brydsam. Omsider ljusnade det något för honom. Bl. a. tillbragte han ett par år i Körners familj i Dresden, där han i umgänget med fint bildade
a. item: Bengt Silfversparre-
FRIHERRINNAN MATHILDE VON SCHILLER,
enda nu lefvande bärarinna af det berömda namnet. Fru von S. är född Alberti 1835 och trädde 1856 i äktenskap med skaldens sonson Ludwig Ernst von Schiller, † 1877.
och förestående vänner fick"mycket af Sturm und Drang-periodens oklarhet bortarbetad från sitt väsen o :h blef mera lik den blide och harmoniske Schiller, hvilken är den som vi närmast minnas. I juli 87 flyttade han till Weimar, hvars vittra hof krets stod öppen för "Ka-bale und Liebe's" och "Don Carlos1' författare. Senäte utnämndes han till professor — utan lön — i Jena och dessa år hafva icke egentligen rest honom några vittra minnesmärken, upptagen som han var af historiska och filosofiska forskningar. Bruten af en bröstsjukdom 1791 måste han alldeles träda tillbaka från offentliga befattningar och lefde sedan uteslutande för sin diktning. I Charlotte von Lengefeld hade han funnit sitt hjärtas brud, och några år senare knöts vänskapsbandet mellan honom och Goethe. I sin konst nådde han allt större klarhet och mognad, så att han hade mycket som uppvägde den ohälsa och de ekonomiska och andra yttre vedervärdigheter, han måste bära.
Schillers skönaste dikter äro tillkomna under dessa år. Mot slutet af sin lefnad återvände han till sin ungdoms kärlek, dramatiken, och skapade sådana verk som Wallenstein, Maria Stuart och Jungfrun af Orléans. Hela sin ungdoms frihetspatos har han frambesvärjt i det verk som blef hans sista, Wilhelm Tell, och han hade de mest omfattande planer i sitt hufvud då döden bortryckte honom just som hans diktarkraft nått höjdpunkten.
Schillers namn är ju oupplösligen knutet vid Goethes. Det är en gammal fråga hvem af dessa båda store som är den störste, och redan Goethe har afvisat all dylik jämförelse såsom oberättigad. Men i ett annat afseende må man jämföra dem. En Schil-lerfest har ovillkorligen en så att säga hjärtligare prägel än en Goethefest. Schiller står oss närmare. Äfven tiii honom se vi vördande upp. Men vi se honom klart och mänskligt, under det att Goethe är omgifven af en kylig olympisk luft som sveper något af monumental overklighet kring hans gestalt.
— 530 —
