Sida 753
drottningens ankomst till värmland.
Foto. Karlson, Mellerud. Kliehti Kern. A-B. Bengt silfversparre Sthlm—Obg
DEN 2 AUG. ANKOM DROTTNING SOFIA TILL GRUMS STATION, i hvars närhet är beläget godset Long, där H. M. kemmer att vistas en tid och hvarifrån vi tidigare lämnat en vy.
margits stackars karl.
För HVAR 8 DAG af H. F.
"Lilla Margit Ekeroth" satt alldeles ensam i stora salongen på Björnboda. Det var då förresten ej allt för ovanligt: alltsen stora syster fördes ut i sällskapslifvet, och det var snart eri månad se'n, kunde Margit inte påminna sig att hon varit annat än ensam. Redan vid 2—3-tiden på da'n, strax efter middagen började jäktet med Britas toiletter och då fick Margit vackert stå på pass upp, så kl. 5 körde stora släden fram och så stufvades mamma och Brita in som två bylten, pappa klef gravitetiskt efter, tjocka Anders smällde med pisken och så bar det iväg.
— Adjö, adjö, sköt väl om lill-Erik, och släck ljusen ordentligt till natten, det hade hon nu hört kväll efter kväll. Usch ja, nog skulle hon släcka ljusen alltid och hvad Erik beträffar, så såg ju gamla Lina om honom mer än tillräckligt. Margit lät sin sömnad falla, det gamla tråkiga broderiet, som aldrig blef färdigt utan bara allt mindre rent, sträckte på sig, så det knakade i den gamla emmån, och gäspade väldeliga. Högst opassande för en ung dam, skulle säkert Brita sagt. Hon ja, hon som fick vara ute och dansa och ha roligt, mens lilla Margit — usch, nej, nu blef det för bedröfligt och så hemskt tyst och otäckt se'n. Hvad var klockan, Margit kastade en blick på den lilla pendylen, som med sina evigt gungande små porslinsherdinnor alltid förargat henne, jaså, half 9, snart kunde man således med bibehållen krigsära retirera till sin lilla säng. Ja, men vänta, om hon skulle först kila upp i Britas rum och se efter om där fanns någon rolig bok eller kanske något ätbart. Upp och iväg. Kommen halfvägs i trappan, som ledde upp till flickornas små vindsrum, stannade hon plötsligt, hvad var det för ett ljud? Hennes hjärta slog, så hon hörde det och något tungt och varmt steg upp i halsen på henne. Hvad kunde det vara, som lät så konstigt: ett sakta jämrande och på samma gång ett svagt tassande nere i farstun! Och annars var hela huset som utdödt! Hvar i Herrans namn, voro då alla människor; Anna, Lisa, ropade hon. Ingen svarade och tystnaden efteråt blef bara dubbelt hemsk. Ned vågade hon absolut inte gå, bäst att rusa upp. Men nu tog jämrandet i med fördubblad styrka. Margit måste gå nu och se efter hvad det kunde vara. Med sammanbitna tänder och seende rakt framför sig ut i mörkret klef hon käckt ned för trappan. Jämrandet tilltog; något krafsade på dörren utifrån.
Med stort besvär och klappande hjärta drog Margit från riglar och bommar. En stor lurfvig hund smög sig gnällande intill henne. Margit smekte och klappade honom och försökte att locka in honom i farstun, men hunden stod envist kvar i kölden och mörkret, så sprang han en bit nedåt trädgården, vände, gnällde, sprang ner igen och såg så bedjande på den lilla späda flickan som stod så tunnklädd där i kölden. Margit hade läst i skolan sedelärande berättelser om ädla hundar och räddade människolif, här förelåg tydligen ett dylikt fall. Utan att betänka sig, tog hon sin pappas stora päls på hängaren, svepte in sin lilla kropp i det tunga plagget och följde hunden, som gnällande sprang bortåt vägen.
Det var tämligen ljust ute tack vare den myckna snön, men det var tungt och svårt att gå i den väldiga pälsen. Hunden sprang allt jämt framåt landsvägen och redan hade Margit följt honom mer än halfva timmen. Då försvann hunden plötsligt in i skogen och började tjuta af alla krafter. Margit störtade genom drifvorna — se där, där låg en kullstjälpt, öfvergifven släde och bredvid en mörk gestalt. Orörlig tued ansiktet nedåt. Margit såg sig rådvill omkring och det var inte utan att hon började känna sig fasligt liten i den stora skogen. Men så samlade hon allt sitt mod och försökte vända gestalten, så hon skulle se hans ansikte. Det var blekt och ungt, med små spirande mustacher och — Margit ryste — med ett blodigt sår i pannan. Hon kastade resolut pälsen af sig, för att bli mera rörlig, slog sina armar kring den unge mannen och försökte resa honom upp i sittande ställning. Efter många fåfänga försök kunde hon stödja honom mot en gran och fick sin päls om ho-honom. Hon sökte i släden och fann mycket riktigt en flaska med något slags vin i, som hon försiktigt hällde mellan främlingens stelfrusna läppar. Gud låt ho-honom lefva, låt honom lefva mumlade lilla Margit under det att hon ångestfullt betraktade honom, och se, en ryckning for genom främlingens kropp, han suckade och öppnade ögonen. Blott för att genast sluta dem igen. Så fort gick det att Margit skulle trott det vara en villa, om icke hunden i vild glädje hoppat högt upp på både henne och honom.
Hvad var nu att göra? Bära honom hem? Ack nej det var omöjligt, ack så omöjligt. Hon var bara 17 år och så späd och liten och han var försvarligt
— 737 —
