Sida 134
HVAR 8 DAG
konsten bör läsa hans fina analys "om ansiktet i den japanesiska konsten", hvilken sprider ett helt nytt ljus öfver ämnet. Gärna dväljes han också bland tämpel och gudabilder eller för oss med på en vandring till någon gammal, stämningsfull buddhistisk kyrkogård — därunder tolkande för oss de båda religionerna som i detta egendomliga land lefva så fredligt sida om sida: Shintoismen, eller dyrkan af förfädernas andar, själfva den tro, på hvilken det japanesiska samhället hvilar och som förklarar så mycket af dess söners heroism; och buddhismen, ursprungligen införd från Kina, utöfvande sin verkan både genom en hög moral och sin fästliga gudstjänst. Full af den skönaste poesi är hans beskrifning af en gammal samu-rai trädgård, en af dessa underbara trädgårdar, anlagda efter de buddhistiska munkarnes föreskrifter och i hvars hela anordning så mycket af japanernas djupare lynnesegendomligheter uppenbara sig. Hör t. ex. huru han beskrifver den af alla japaner så lifligt efterlängtade körsbärsträdens blomning: "Den som icke sett ett körsbärsträd blomma i Japan, kan icke göra sig en föreställning om det underbara skådespelet. Inga gröna löf hafva ännu spruckit ut; de komma först senare; tills vidare äro träden endast betäckta af blommor, hvilka hölja hvarje gren och kvist som i en fin, hvit dimma, och marken är betäckt af fallna blomblad, synliga redan på afstånd som drifvor af hvit snö".
Men äfven filosofiska och socialpolitiska betraktelser förskräcka honom icke. I en uppsats söker han afläsa verkningarne af den sista stora revolutionen hvarmed Japans modärna utveckling tager sin början, i en annan gifver han bilder från kriget med Kina, förspelet till det nuvarande med Ryssland, och åter en tredje gång söker han tränga ned till själfva folkets racekaraktär och på grund däraf teckna landets framtidsutsikter.
Men framförallt älskar han att berätta historier, fast han äfven då fäster sig mera vid de typiska än de individuella dragen, så att det hela blir till en sedeskildring I berättelsen En konservativ får man på detta sätt en ytterst lefvande framställning af de känslor och tankar som behärskade Samuraiståndet före och efter revolutionen. I Haru tecknar han bilden af den japanesiska kvinnan och äktenskapet — kanske båda något förskönade. Förtrollande är i En danserska den skildring han gifver af en den gamla tidens stolta svärdsdanserskor.
En samling berättelser af Lafcadio Hearn skulle icke heller vata fullständig om den icke innehölle några gamla underliga legender. Och han förstår mästerligt att återberätta dylika sägner, ofta endast skalet kring en eller annan österländsk visdomstanke. Se t. ex. i Fragment, hvarest på ett ytterst åskådligt sätt framställes den långa väg som människan har att vandra, innan hon finner frid och hvila i den slutliga förintelsen, i Nirvana. Endast en poet har kunnat med sådan finhet uppfatta och så lekande och lustigt lätt återgifva fiskargossen Urashima Taos kärlekssaga med Drakkungens dotter. Eller läs t. ex. hans berättelse En lefvande gud. Det är en berättelse från de primitiva lider, då människorna själfva skapade sina gudar. Den rike bonden Hamaguchi Gohei, den äldste och förnämste i sin by, räddar genom sin sinnesnärvaro och med uppoffrande af alla sina ägodelar hela traktens befolkning från undergång. Till tack uppreser befolkningen ett tempel åt honom, där han dyrkas fast ännu lefvande och kämpande för sitt uppehälle nere i byn. Berättelsen äger något af samma naiva och landtliga förtrollning, som kan utmärka vissa grekiska idyller och lokalsägner. Rundt ikring i Lafcadio Hearns arbeten finner man dylika sägner framställda med en tjusande stämningsrikedom och omväxling. Icke minst förstår han att berätta
spökhistorier. Han täflar helt enkelt i denna genre med den västerländska litteraturens största mästare Edgar Allan Poe och Hoffman. Den egendomligaste af dessa historier är den s. k. Pionlantärnan hvilken han själf sett uppföras såsom drama på teatern i Tokio och om hvilken han säger, att den lärt honom känna en ny art af fasa. Att han hade kännt den förstår man mer än väl när man läser berättelsen.
Man iinner hos honom hela detta bizarra och pittoreska Japan, geishornas, spökenas, chrysantemums och körsbärsblommornas land, hvilket européer lärt sig betrakta såsom det enda, men vid sidan därom äfven ett annat Japan, kanske mindre romantiskt, men därför icke mindre intressant. Kort sagdt, ingenstädes torde man finna en på samma gång så lefvande och så djupgående framställning af landet.
Ett icke ringa antal af Lafcadio Hearns arbeten äro öfversatta till svenska af Karin Hirn och föreligga i tre samlingar Exotica på Wahlström och Widstrands förlag Då emellertid åtskilliga af de värdefullaste uppsatserna ej äro tolkade meddelas här titlarna på hans arbeten. Kwaida. — Glitnpses of unfamiliar Japan. 2 vols. — Ont of the east. Stray leaves from stränge literature —- Gleamings in Buddha-fields, alla hos Kegan Paul, London. På olika förlag äro tryckta: Kohoro, In Ghostly Japan och Exotics and Retrospectives.
EN TYSK-KINESISK ALLIANS.
Efter fotografi. ETT UPPMÄRKSAM MADT BRUDPAR.
En ung berlinska har i dagarne firat sitt bröllop med den kejserliga kinesiska ambassad-attachén Hsun-chi-Tschong i Wien. Bröllopet ägde rum i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin och väckte gifvetvis mycket uppseende, då det ju lär höra till det allra ovanligaste att en son af det himmelska riket i dessa stycken går utanför den kinesiska muren. Gud Amor kan anteckna en ny triumf till sina många föregående.
