Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

och som en krutantändning rusar paret besinningslöst bort. Först efter några minuter har det lugnat sig så pass, att det låter styra sig af kusken.

Ja, här kunde man i sanning få studera olika hästkaraktärer; somliga hade den fula ovanan att stegra sig så att de höllo på att biyta sönder både bommar och remmar; andra funno det lustigt eller fördelaktigt att med hela sin tyngd luta mot tistelstången, och åter andra att spänna sig ut från densamma allt hvad de orkade och allt under det de sprungo i vildaste karrière. Ett par hvita hästar hade kommit öfverens om, att så fort vi lämnat stationen helt enkelt stanna och lägga sig ned, och först sedan denna manöver upprepats ett par gånger och kusken trakterat dem med piskan råkade de i fullkomligt sken och höllo på att bryta nacken af både sig själfva och oss.

Vid Kohala för oss en bro öfver till högra stranden. Barrskogen har upphört och löfträden stå grönskande som midt i sommaren. Redan i början af tredje resdagen aflägsna vi oss från Jelum; körvägen slingrar som ett ljusgult band i tusen krökar uppför högra dalsidans sluttningar mot allt högre regioner, där barrskog åter dominerar. Briljanta äro de utsikter, som nu upprulla sig åt alla håll; hela landet badar i den uppgående solens strålar, skuggorna framhålla reliefen med en otrolig energi; djupt, oändligt djupt ui-der våra fötter slingrar sig Jelum, och de delar däraf som äro utsatta för solen blänka som smält guld; flodens brus förnimmes icke ens då tongan ett ögonblick står stilla, afståndet är för stort, icke en hviskning från dess brådskande böljor når upp till våra höga, fria vidder. Våra blickar nå här öfver de närmaste bärgen, till andra, aflägsna kammar som förtona i allt mattare färger och skifta i blått under solen.

Allt högre bär det, stigningen är kännbar, men farten saktas endast föga, hästarna äro ständigt i ga-

lopp. Så nå vi Murri-passet, som nu var snöfritt, men där man eljes vid denna årstid vanligen får gå några miles till fots. En kortare sträcka åka vi på själfva bergåsens kam och hafva då fri utsikt åt båda sidor — detta landskap måste ses, det vore orättvist att söka beskrifva det; oändtligt, gränslöst utbreder sig rummet ända till horisontens outransakliga töckendimmor, men därborta, under ett flor af ångor och dunster, ana vi Indiens lågland med dess tropiskt yppiga vegetation.

Ett nytt par hästar för oss i susande fart utför branterna och vägen kröker i sicksack, i 180° vinkel,

Vi försvinna i dunkla barrskogar af jättelika träd; hur tjusande att låta blicken förlora sig i dessa skogars gömslen. Trafiken tilltager i liflighet, vi måste sakta farten för att icke råka i kollision med hela rader af väldiga lastkäiror med bufflar och zebuoxar, ryttare, karavaner, vandrare och tiggare. Det börjar kännas varmt och kvaft. Från Dalion-kas hafva vi den dalande solen rakt i ögonen, men befrias snart från dess glöd, då vägen för in under den täta löf-skogens ogenomträngliga hvalf. Ännu en hornsignal som bådar Malepurs hästbyte; hela rader af dromedarer, lastade med varubalar, skrida tyst utmed den breda, alléförsedda vägen. Vid Audidi byta vi för sista gången dragare. Solen har sjunkit, mörkret inträder hastigt, det kännes varmt som i en bakugn efter den långa vinter vi genomlefvat. Kvalmiga miasmer stiga tigande från träsk och skogar i denna ljumma underliga natt. Vår tonga rullar öfver en fullkomligt jämn väg. Hvad var det som skrällde så metalliskt under dess hjul? Jo, järnvägsskenorna vid Raoal-pindis station; hur banalt och civiliseradt efter all den frid och stillhet vi hafva bakom oss! En gäll hvissling ljuder i natten; det är tåget till Calcutta, som en stund senare för oss mot öster genom detta underbara sagoland.

EN FÄRD ÖFVER HIMALAJA: Baramulla. Kliché.■ Kern. A. B. Bngt Silfversparre Sthlm—Obg.

— 111 —