Sida 255
Några bilder från Monte Carlo
HVAR 8 DAG
Efter fotogra]l.
MONTE CARLO: Casinot (mot hafvet) med teater och konsertsalong.
följ med blicken paradiskustens buktningar och förtoningar — du skall tro, att det är härligt!
Naturen har gjort sitt bästa, och människan har — delvis — därvid understödt henne. Både palmer och pepparträd äro planterade, de yppigaste trädgårds-terasser, de bekvämaste vägar äro anlagda och oräkneliga villor ligga och lysa i lummigheten.
Som villa vid villa, så ligger stad vid stad: Menton, Monte Carlo, Nizza och hvad allt de heta, dessa berömda vallfartsorter för hälsosökande, nöjes-lystna och människoiakttagare. Och det är icke idyllens herdepipa som ljuder i örat, utan det bjärta och raffineradt mondäna nutidslifvets stora orkester med alla dess bizarra instrumentsammanställningar och larmande effekter.
Liksom Monte Carlo är brännpunkten för detta lif, så är det också den ort vid Rivieran, hvars rykte nått längst och hvars dragningskraft är störst.
Men namnet Monte Carlo frammanar icke — åtminstone icke i främsta rummet — en vacker land-skapstafla för inbillningen. Äfven på långt håll återljuda febermusikens hypnotiserande rytmer i sinnet, och grundtonen är alltid densamma, guldets rassel. Är du i närheten, blir hvirfvelrytmernas sugning allt starkare. Oupphörligt stå lyxtåg redo att föra dig dit. Tunnel efter tunnel blinkar resan fram, de mest hänförande taflor upprullas i ständig växling för dina ögon, och ändå ser du kanske endast med förströdda blickar ut genom kupéfönstren. Och när du stiger ur i Monte Carlo vill den dånande hvirfveln slå ihop öfver ditt hufvud.
Det är guldets förbannelse. Den skälfvande girigheten sida om sida med det vansinnigaste förakt för guldet.
Det är furstar och lycksökare, de elegantaste damer ur världens alla hufvudstäder tongifvande socie-teter eller demimondens granna giftblomster. Det är
automobiler och ekipage, täflingar och kappkörningar. Det är världens dyraste hotell, och operaföreställningar med världens förnämsta artister.
Uppflugen på en klippudde ligger en borg. Där sitter fursten af Monaco och ser ut öfver sitt furstendöme.
Tvärsöfver bukten ser han Casinot. Det är spelsalarna.
Från stranden går vägen i sicksack genom trädgården upp till Casinot. Toaletterna frasa. Ibland ljuda skott. Nej, det är icke själfmördare. Dem förser alltid banken finkänsligt med reskassa. Det är dufskyttar. Att skjuta till måls på lefvande dufvor anses vara en särskildt nobel sport. Tidningarna sysselsätta sig mycket med de bästa skyttarne.
In i spelsalarna! Icke ens de sjuka stanna i sina soliga vråar utanför. Från alla hälsoorterna samlas de, och deras feber är till god vinst för banken.
Gudbevars, pass skall man ha för att slippa in. Säkert ha de visat sina pass alla, icke endast nyck-eller systemspelarna, utan äfven yrkesbedragarna. Icke sällan skär en tvist igenom sorlet. Det är en dam, som gör anspråk på en annans rättmätiga vinst. Det var hennes insats, förfäktar hon. Och du vill väl icke ställa till skandal?
... Hvad? Banken sprängd? Den lycklige, den afundsvärde!
"Banken är sprängd". Vid detta bord är spelet slut för dagen. De på morgonen i kassan deponerade guldhögarna äro alla förlorade.
Men vore icke croupiererna så fullkomligt okänsliga som de äro, så kunde de le. Den afundsvärde engelsmannen kommer i nio fall af tio nästa dag tillbaka och förlorar hvad han vunnit, och mer till.
Att spränga banken i verklig mening, går icke. Men i förnuftets namn och för kulturens heders skull borde det vara gjordt för länge sedan.
— 239 —
Källa: Project Runeberg ·