Hvar 8 dag – Årg. 6 (1904/1905)

HVAR 8 DAG

på gång härjats. Numera äro inkomsterna därifrån rikliga. Det gamla klostret, som af ruinerna att döma, synes ha varit en både vacker och betydande byggnad ligger, en halftimmes väg från staden.

Efter att ännu en gång ha blifvit utsatt för en svår plundring af den österrikiske generalen Gallas blef staden i Westfaliska freden svensk. Därmed förskonades den ingalunda från vidare krigsolyckor.

Tvärtom blef den upprepade gånger beskjuten och delvis bränd. Så t. ex. måste den år 1678 efter ett envist motstånd dagtinga för kurfurst Fredrik Wilhelm af Brandenburg. Varmt och trofast synes staden liksom Svensk-Pommern öfverhufvud ha slutit sig till sina svenska konungar. En gammal pommersk folksägen berättar i enkla, rörande ordalag, huru bönderna i Konerow utanför Greifswald sände två unga bondsöner med en pung guld till Karl XII, när de hörde, att han befann sig i trångmål hos hundturken. Flera bestämmelser angående universitetet, undertecknade af samme konung i olika krigsläger i Polen, bära vittne om krigarkungens intresse för den svensk-tyska högskolan.

När olyckorna samlade sig öfver tolfte Karls hufvud och fienderna från alla håll bröto in i Sveriges tyska land, föll äfven Greifswald. Universitetskrönikan förtäljer, att tsar Peter vid detta tillfälle under ett besök i staden begärt att få åhöra en akademisk disputation. Men i olikhet mot sin svenske motståndare icke hemma i Ciceros ädla tungomål, lär han redan efter tre kvarts timme ha fått nog af den i skönt latinskt mål flödande lärdomen och aflägsnat sig. När Karl ändtligen utan här och tyngd af nederlagen vändt åter till sina förödda land, bragte Greifswalds studenter honom en uppvaktning, så, som de en gång hyllat Gustaf Adolf, när han började sitt segertåg.

Trots allt hölls undervisningen dock om ock med svåra bekymmer ständigt uppe. Men man kan lätt förstå, att det var anledning nog, att, som en professor gjorde, till ämne för sin tillträdesföreläsning välja: de studiis inter tempora calamitosa non intermitten-dis (= om nödvändigheten att uppehålla studierna trots de olycksdigra tiderna). Bland professorerna möta oss under 17:de och 18:de århundradena många namn på svenskfödda män: Nettelblad, Benzelstjerna, en medlem af den ryktbara göteborgssläkten, Hasselberg, Möller, o. s. v. En professor Wilke, lärjunge af Linné, har grundlagt universitetets botaniska trädgård. Särskildt lärostolen i matematik var mot slutet af 1700-talet en lång följd af år besatt af svenskar. I vår egen lärdomshistoria ej obekanta namn buro professorerna Murbeck (filosofi) och Nordmark (matematik). Ryktbarast bland dem alla var dock »Thomas Thorild.

Som bekant blef han för sin skrift "Ärligheten" landsförvist på fyra år af hertig Karl 1792. Ett resestipendium, som hans gynnare Reuterholm lyckades utverka åt honom, förljufvade betydligt den nödtvungna utomlandsresan. Etter en tids vistelse i Köpenhamn, Hamburg och Lübeck kom han till Greifswald, där sista delen af hans mannaålder skulle förflyta lika stilla och lugnt, som den första varit stormig och orofylld. Efter de två årens förlopp upphäfdes landförvisningen, och det stod honom fritt att återvända till Sverige. Han fick emellertid genom Reuterholms förmedling anställning som bibliotekarie och professor vid universitetet år 1795. Det synes, som om hans ande genom de lugnare förhållanden, hvari han lefde, och det regelbundna vetenskapliga arbete, hans kall kräfde, vunnit i mognad, djup och klarhet. Vid sidan om sina föreläsningar, som mest gällde ämnen ur litteraturhistorien, svenska språket och svenska historien, utvecklade han stor produktivitet som filosofisk

Efter fotografi.

BILDER FRÅN GREIFSWALD: Gatuparti med St. Nicolai domkyrka i bakgrunden.

skriftställare. Han stod i förbindelse med Tysklands mest betydande män på det andliga området och synes bland sina kolleger ha åtnjutit allmän aktning, som filosof ha väckt liflig beundran. Universitetets häfdatecknare Kosegarten kallar honom en snillrik och skarpsinnig tänkare. Om hans hufvudarbete "Maximum seu Archimetria" säger Herder, att det förenar snille och kraft, vetenskap och språkkunskap med folk-och världskännedom, hjärtats godhet med mod. Med män sådana som Reinhold, Jean Paul stod han i nära förbindelse. Han visade ett lifligt deltagande för de stora händelser, som vid denna tid skakade Europa. I skrifter på vers och prosa vände han sig till kejsar Alexander I, påfven Pius VII, Franska vetenskapsakademien. Han lefde stilla och tillbakadraget, och tillbragte sin mesta tid fördjupad i studier på sin kammare. Hans sista år stördes af fransmännens invasion i Haden. I okt. 1808 dog han ännu ej femtioårig. Han ligger begrafven på Neuenkirchen kyrkogård strax utanför Greifswald. På den hvita marmorsten, som pryder det af ett järnstaket hägnade hvilorummet läses den af honom själf författade grafskriften; O viva, viva divinitas, meæ animæ anima, tibi fui, tibi sum.

Frånsedt det pommerska krigsspektaklet fick den förut hårdt profvade staden under de tre sista fjärdedelarna af 1700-talet lefva i fred. Sedan nådde de napoleanske krigens stormar äfven svenska Pommern och genom Wienerfreden 1815 öfvergick som bekant Pommern till Preussen.

— 253 —