Sida 280
Från Kalifornien. Af B. F. R.
SEGRAREN.
Norrlandsskiss för HVAR 8 DAG af STI HÖG.
Efter ett par dagars snöfall hade luften klarnat och stelnat till en blekgrön kyla. Strax innan dagen dog, skingrades forsdimmorna, som fyllde dalbottnen. Under några minuter stodo bergjättarne violetta i belysningen från en försvinnande hård och röd sol, och rutor brunno mot det blåhvita, som redan sof i skugga.
På sluttningen öfver forsen låg en grå bondgård. En kvinna kom från brunnen med ett par ämbar vaten. Vid brosteget satte hon ned dem några ögonblick. Vattnet hade skvalpat öfver och frusit till is ned efter hennes kjol, och hon torkade af fötterna på granriset. Hon stod och såg hur kalldimmorna bolmade upp som en rök öfver forskoket igen, och hur den sista solkanten försvann som ett eldrödt kol.
Inne i stugan lade hon mera ved på elden och flyttade fram spinnrocken. Hon hade magra händer med stora och röda knogar, och det var någonting ljust och hårdt öfver henne, där hon satt med det flackande skenet omkring sig.
En liten tre års flicka hade somnat på bänken bredvid spisen. Hon hade varit ute i kölden, som brännt röda flammor på hennes röda kinder, och den linhvita luggen föll fram öfver pannan. Ett par pojkar lekte på trasmattorna, och den äldste satt vid bordet och läste katkesen. Han läste trons artiklar, och de sjöngo högt och entonigt som en fors genom stugan och öfverröstade spinnrockens surrande.
Dagsljuset slocknade blåhvitt, och elden brann rödare. Det smällde till doft som ett skott i en knut, och bondhustrun spratt till och lät rockhjulet stå stilla. Hon hade suttit i tankar, och medan hon stirrade mot dörren, som fått ett öfverdrag af rim på innersidan, steg det upp ett minne för henne ur den mörka vrån.
En dag för tio år sedan, när hon var nygift och ensam i stugan hade hon suttit och spunnit i skymningen. Då hade det också varit sträng köld, och den följde som en rök med den främmande kvinnan, som öppnade dörren och kom in i stugan.
Hon hade hufvudduken neddragen i pannan, och hon kom fram till elden och sträckte fram händerna för att värma sig. Hon frågade efter husbonden i
Efter fotografi.
FRÅN KALIFORNIEN: AFTONSTAMNING.
FRÅN KALIFORNIEN: »PLANKOR, 80 TUM BREDA, UTAN EN SPRICKA ELLER MINSTA KVIST, KUNNA SÅGAS».
gården, men fick det beskedet att han var borta. Då satte hon sig på den erbjudna stolen. Hon kunde väl vänta, sade hon. Hon var ung, men hustrun tyckte att det blänkte tattaraktigt af hennes ögon, hvar gång hon såg mot dörren. Hon var själf från en annan socken, och kände ännu inte så mycket till folket, dit hon kommit. Hon gaf sig i språk med den främmande, men fick just inga svar; det enda hon fick veta var, att denna året förut hade tjänat i en granngård.
Men när det drog ut på tiden, utan att husbonden syntes till, kom hon fram med sitt ärende. Ett par veckor efter det han firat sitt bröllop, hade hon fått en liten, och hon kom för att kräfva ut hjälp till barnauppfostran af honom. Det kvittade henne lika, att han gift sig, bara hon fick det hon skulle ha.
Sedan dess hade hon en gång hvart år kommit och gått. Men i hennes spår hade det följt bittra ord, som en gång sagda, blifvit till en isbrodd, som inte så lätt kunde smälta.
Så hade det också gått med två syskon, som hon haft. De hade känt sig unga och starka och aldrig tänkt på döden, förrän han var tätt i hälarna på dem. (Forts, å sid. 268).
Källa: Project Runeberg ·